Jag minns när jag gick på mellanstadiet och Pia, en alldeles ovanlig NO-lärare berättade om porrsidor och popupfönster. För det var ju så att innan webbläsare kom på att begränsa sig själva kunde man programmera ett fönster att öppna ett nytt (oftast fem nya) fönster om det första fönstret stängdes, och så vidare. Hon menade att vi därför skulle undvika porrsurfning (just sådana sidor hade ju fullbordat denna konst) i skolan eftersom vi skulle bli ertappade av att ha
på skärmen.
Gud ske pris att det inte dröjde länge innan webbläsarna lät oss blockera popupfönster. Därmed hade den värsta sortens annonstyper gått i graven, tillsammans med skämten om “popupfönster som erbjöd sätt att stoppa popupfönster”. En värdig kompromiss, anser denna författare.
Popupfönstren har dock inte försvunnit helt. Trots att det idag anses skamligt att på något sätt ändra användarens fönsterupplevelse (typ ändra storleken på ett fönster eller öppna länkar i nya fönster) finns det onekligen tillfällen då ett nytt fönster kan tjäna en funktion på en hemsida. Det är därför inte praktiskt möjligt att stänga av sådana funktioner helt och hållet varför popupmakarna fortfarande kan skapa nya fönster i din webbläsare när du klickar på en länk eller pekar med musen på fel yta.
Men ur hatet gentemot popupfönstren har en puritansk inriktning uppstått när det gäller användarens webbläsarfönster. Behovet av att visa/dölja information finns kvar (och är kanske större än någonsin i och med hemsidans gång mot avancerade “webapps”) men som sagt ska ingen ha rätt att bestämma när du behöver ett nytt (riktigt) fönster eller vilken storlek du ska se en hemsida i. Därför har man ersatt “riktiga” fönster med pseudofönster: Rutor i hemsidan som kan flyttas runt, med knappar för att stänga dem.
Ett fullvärdigt exempel finns på jQuery UI:s demosidor men även alla små rutor som dyker upp när man klickar runt på Facebook kan kallas pseudofönster. Alla som använt Wordpress vet också hur det ser ut när man infogar bilder i ett inlägg.
Med denna nya tidens fönster är dock popupfönstret på återgång! Och det är med förfäran som dessa uppträder på allt fler seriösa hemsidor:
Dessa är besvärliga just eftersom de inte är regelmässiga fönster. Ctrl+W (Cmd+W på Mac) betyder oftast “stäng fönstret längst fram” och lever kvar hos mig som en reflex från den gamla tiden. Att Let’s Dance dock inte är ett “riktigt” fönster, utan endast ett som lever i TV4:s hemsidas fönster innebär att detta tar kål på hela Blondinbellas TV-dagbok.
För puritanerna är nästa steg uppenbart: Att låta Javascript ta över webbläsarens tangentbordskommandon. Jag väntar med spänning på en webbläsare gjord med AJAX.
I artikeln “Age disparity in sexual relationships” beskrivs “halva-din-ålder-plus-sju”-regeln med såväl formel som graf. Det är okej att dejta någon vars ålder är större än eller lika med din egen ålder delat med två plus sju.
Betryggande med sådan vetenskap, tycker jag, i synnerhet med tanke på att denna guldklimp har inte mindre fem referenser, varav en är den uttrycksfulla serien XKCD. Därmed får det anses utrett att tecknade serier är att anse som fullgoda källor för seriös vetenskap, så länge det är seriöst.
Det händer att iPoden krånglar och att jag tänker “Gud vad skönt, nu har jag något att göra.”
För jag handskas huvudsakligen med iPoden på tunnelbanan där det inte finns så himla mycket att göra förutom att observera mänskliga beteenden och lyssna på musik. Det blir lite tråkigt i längden, så när jag får chans att leka elektrodoktor tar jag tacksamt emot möjligheten.
– Tackar! tänker jag med mina fingrar medan jag fingrar på skärmen och försöker få det evigt kraschande programmet att starta. Vilka metoder finns att tillgå? Försök igen, försök igen, gå till viloläge, försök igen, försök igen, stäng av, sätt på, försök igen, försök igen. En rogivande aktivitet som, tack vare maskinens oövervinnlighet vad gäller musikspelandets fortgående, ackompanjerar en annars ganska beige hemresa.
Men när jag väl kommer hem vore det schysst om maskinen kunda funka. Här finns det så mycket annat som måste ordnas.
Är Aftonbladet seriösa? Jag tycker inte de är tillräckligt seriösa. Man ska vara seriös:
Är det här vad Aftonbladet tror är fullskärm? En teveskärm på en datorskärm där 20% av ytan täcks av en stor orangefärgad annons? Jag vill se video i fullskärm för att videon ska täcka min skärm, inte en låtsaskärm som är lika stor som videon är på den vanliga hemsidan!
Google: Här presenteras några fitta InterTrain: Finna något katten Translated.net: Finna någon pussy Systran RT: Finna någon pussy WorldLingo: Finna någon pussy
Det är alltså endast Google som lyckats luska ut översättningen till pussy, däremot har man svårigheter med både “find” och “some”. Att alla tjänsterna förvirras av det engelska imperativets bedräglighet är kanske förlåtligt och man kan ju undra om inte pussy egentligen är att betrakta som del av det svenska ordförrådet. I så fall skulle vi ju i indefinit singular rimligen benämna denna “en pussy”, varför det får anses hedersvärt att trion Translated.net, Systran RT och WordLingo bemästrat skillnaden på t- och n-genus. InterTrains förslag får dock anses skamligt och opassande.
Sammanfattningsvis kan vi ändå konstatera att automatiska översättningstjänster har en bit kvar och att det alltså fortfarande inte är någon vidare god idé att skriva sina tyskuppsatser på svenska för att sedan klistra in dem på en hemsida och hoppas att läraren inte märker något.
Det stående klagomålet gentemot Bilddagboken tycks alltid ha varit att ens bilder komprimeras så fruktansvärt (själv tycker jag det är konstigt vilken tid det tog att fixa RSS). Nu ska man lansera en betaltjänst som innebär att för en liten avgift (6 kr) får man ladda upp s.k. “HD-bilder”. Att ladda upp bilder i SD kommer förbli gratis. Panik, förvirring utbryter.
Alla andra startar bloggar medan jag slutar skriva i min.
Nä, så farligt är det inte. Jag har blivit lite mindre observant och formulerande bara. Häromveckan kammade jag dock hem en iPod Touch, som jag har stora planer för. Inte bara kan man ta ner anteckningar på den men man kan också göra egna program. Jag har haft en del ambitiösa planer på att utveckla just sådana program, men Apple vill ha $99 för besväret.
Dessvärre har WiFi funkat sisådär på iPoden (som jag döpte till Solomon, efter kungen) så jag lämnade in den hos Humac. Tre veckor cirka har det tagit för dem att fixa problemet. Igår fick jag veta att de just hade öppnat förpackningen och gjort en första felsökning. Samtidigt har en Firmware-uppdatering löst problemet för alla andra.
I väntan på den handburna programmeringssuccén har jag en del andra projekt som ligger och lurar. KZINE är ett stående uppdrag som alltid behöver nya saker. För den som är lagd åt det mer tekniska hållet kommer den här bloggen nog snart erbjuda en del godsaker.
