Ny flickr!
2 years ago. ego
Inte för att jag använt fotosidor sådär överdrivet mycket men eh, nu hittar ni mina bilder på en ny adress: flickr.com/photos/vicvicvic.
Excentrisk!
Förlisning
2 years ago. ego, music, projects, tech, thesite
Jag drunknar i arbete och snart börjar jag på mitt sommarjobb. Bloggen, du får vila lite mer än jag.
Därmed inte sagt att jag inte har en massa spännande saker att berätta! Jag har tre projekt på gång som jag tycker är ganska intressanta:
- En ny version av KZINE, min skolas elevtidnings hemsida.
- En hemsida åt Ung Media med en del intressanta funktioner.
- En nydesign av den här sidan, utökning av bloggen med party & portfolio så att jag kan skryta om ovanstående. Ett mycket tidigt utkast finns för allmän beskådan.
Det jag dock har att säga om dessa spännande ämnen är, och det är kanske inte så konstigt, mest tekniska saker som intresserar på sin höjd mig själv och sådana som är intresserade av en 18-årings resonemang runt ämnen som REST, Django, Python eller hemsidor generellt. Kort fattat: En ganska nischad publik och framförallt en publik som nog inte är identisk med nuvarande.
Men så har jag lovat mig själv att bloggen är för min egen skull. Vi får se vad som berättas härnäst.
Håll till godo med min favoritlåt:
Brev från älsklingsgrabben
2 years ago. adventure, ego, radio
Jag gjorde en storslagen entré på Pliktverkets kontor vid Näsby Allé imorse:
Regnet hade öst ner, och öste alltjämt, när jag tog plats på Roslagsbanan och åkte hela vägen till Näsby Park för att mönstra. Att allé och park inte är samma sak gjorde en dam på Pressbyrån mig uppmärksam på med en gliring: “Du har gått av på fel station”
Förskräckt över att komma försent till ett kontor där jag antog att folk skulle vara beväpnade sprang jag sträckan till slottet vid allén och föreställde mig för receptionisten. “Du skulle vara här imorgon” svarade hon på min tio minuter försenade närvaro (beroende på: 23 timmar och 45 minuter för tidiga). Jag stönade åt mitt allt annat än skapliga första intryck men hon lugnade mig: “Du är inte den första som kommer på fel dag. Och inte den sista heller. Tag en stol!”
En kroppsligt belastad herre (en tjockis) tog sedan emot det späda sällskapet. Han kallade oss “creme de la creme” och öppnade med “Vilka vill bli Jägare?” (jag räckte inte upp handen). Ett inskrivningsprov senare (jag fick 8 sammanlagt, med 9 i språk, 9 i logiskt tänkande och 8 i spatialt tänkande, 9 är max) var det dags för väntetid. Ett styrketest (resultat 6), syntest (C, dvs tämligen dålig syn utan hjälpmedel), hörseltest (alla rätt) senare och jag bedömdes olämplig som stridande soldat (linser när man ligger i skogen är kanske inte så praktiskt). Ingen större förlust, tyckte jag.
Jag ska väl erkänna att en del av militärjargongen gått mig förbi och att jag därför inte riktigt hängde med i svängarna som stavas SANS, FM, KM800, LedR osv. och när mönstringsförrättaren ville sätta mig som Radiolänkgruppchef (som han hellre kallade KM800 eller RLGB) och påstå att jag hade intresse för IntTs (I made that one up, men det ska föreställa internationell tjänst) tänkte jag mest på att “Gruppchef” lät meriterande. Att det rådde sådan förkortningshysteri inom Försvarsmakten (FM) hade jag ingen aning om.
Hursomhelst lade mönstringsförrättaren (som säkert kan förkortas MFR) in en Särskild ansökan (SANS) på Informationssoldat, det vill säga journalistutbildning på Värnpliktsnytt (VplNytt) – den enda tjänsten jag egentligen kan tänka mig utföra med motivation.
Efter att jag kommit hem tog jag reda på vad en sådan där Radiolänkgruppchef egentligen pysslar med; tydligen reser man master och startar radiolänkar i fält. I panik ringde jag Pliktverket (PV) och bad om att få något annat.
Stabsbiträde vid Livgardet augusti 2009 om inte annat; jag är nästan beredd att bli religiös för annats skull.
One-Night Stand
2 years ago. adventure, ego, literature
Jag läste om en man som påstod sig ha läst hela Brott och Straff (Dostojevskij) över en natt (och dessutom skrivit en essä på denna framåt morgonkvisten) och eftersom jag är lagd som jag är lagd, såg jag detta som en utmaning. Vilken tid vore bättre än natten innan sista skoldagen?
(Mamma-not: Det är okej, vi har bara en och en halv lektion, varav ingen kräver något av mig)
Det här inlägget kommer uppdateras allteftersom Raskolnikov och jag reser genom S:t Petersburg.
Nu, runt ett-snåret, har jag precis läst upptill sidan 231 eller slutet av andra delen. Äventyret går vidare, mina vänner!
An Inner Circle
2 years ago. ego
Det här inlägget är egentligen ganska ointressant för de flesta för det är egentligen inget mer än “jag kan något som inte ni kan”. Med detta sagt, kan ju den som behagar läsa vidare efter behag.
Att organisera aktiviteter är svårt. Först och främst är det besvärligt att komma på något att göra och för det andra är det besvärligt att få ut denna information till relevanta parter. Min syster kom med en genial lösning på det senare (det första är mer svårlöst): En privat blogg!
När en aktivitet var på gång gjorde man helt enkelt så att man skrev ett inlägg på bloggen om det och liksom bjöd in intresserade att i kommentarerna svara med sitt intresse.
Nu hör det också till historien att just syster & co.’s blogg gick i stöpet men varför låta sig bli nedslagen av andras motgångar? Nu har vi vår egen!
Ett försök
2 years ago. ego
Det är bra att skriva texter på ett sätt så att man kommer med sin slutsats först och sedan, allteftersom man tappar läsare som har bättre saker för sig, arbetar sig mot bakgrunder, resonemang och detaljer (vilka kommer sist i den välförfattade texten).
Detta kallas “reverse pyramid” och gör att man ökar chansen att lyckas fånga upp läsare eftersom det intressanta slår dem redan i första stycket och de stackars själarna önskar att de hade dyslexi och inte kunde läsa resten av texten. Man måste helt enkelt fortsätta läsa för att tillgodogöra sig klarhet och förstå den substans som slutsatsen är byggd på.
Jag tycker det är en intressant metod och jag tycker framförallt det är intressant att överhuvudtaget ha något slags metod för skrivandet av blogginlägg (eller vad som helst). Mina texter, tro det eller ej, är oftast löst disponerade staplar som jag fyllt ut i huvudet och sedan bara skrivit ner. Jag har aldrig riktigt tagit mig en funderare på huruvida det vore möjligt att helt fånga en ny läsare genom att flytta upp slutsatser och flytta ner bakgrundsinformation.
Att översätta denna metod från ett teoretiskt tips till något praktiskt är lättare sagt än gjort. Ungefär som det är hopplöst att höra på i en kvart om hur basketbollen ska studsa mot kvadraten och sedan förväntas sätta några fina mål finner jag det väldigt svårt att sätta det här målet. Fast kanske beror det också på att jag inte har något bra att skriva om? Varför skylla ifrån sig?
Det här var bara ett av många tips jag hittade på en blogg (som blivit diggad/dugg) och var kanske inte det viktigaste egentligen men det är klart det är spännande att se hur mer framgångsrika bloggare gör för att pumpa in pengar.
(Skrivet i all hast, jag hoppas den självreflexiva naturen går igenom i alla lite grann)
Mormor är död
2 years ago. confession, ego
Mormor är död och jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva därom. Borde jag ens skriva något? Skulle det spela någon roll? Det är klart att det är hemskt otrevligt – och sorgligt – när man blir påmind om släktingars (och i förlängningen sin egen) dödlighet men varför ska jag skriva något om det? Varför ska jag vara så självfixerad och bara ta upp mina egna uppfattningar? Det är ju hon som är död, inte jag, och jag vet inte vad jag kan skriva som gör mormor rättvisa. Vad helst jag kan uttrycka verkar handla om mig och det ger mig bara skuldkänslor att jag inte kan författa något som verkligen handlar om henne, något som verkligen uteslutande är om min mormor, helt skilt från mig.
Jag vill inte skriva om henne som ett objekt, jag vill inte att hennes existens ska reflekteras i det här inlägget utifrån mina egna uppfattningar, jag vill inte ha något att göra med detta slags epitaph. Jag vill inte riskera att på något sätt göra henne orättvisa. Jag vill inte att den ska vara min, jag vill att den bara ska vara.
Jag vill inte skriva om vad jag tycker, eller om vår relation. Jag vill inte skriva om barndomsminnen och jag vill inte skriva om mina skuldkänslor inför att skriva om henne. Jag vill inte att min litenhet återspeglas på henne. Jag kan inte skriva det jag vill skriva.
Att ha en kropp
2 years ago. adventure, city, ego, school, stress
Huvudvärk i ottan men lyckligtvis en otroligt kort dag bestående av en allena Psykologi-lektion á 80 minuter. Läraren går igenom det vi redan läst, ordagrant (varför? jadu). Jag nyser en gång, två gånger, tre, fyra, fem, sex. Bless you.
Vi slutar och jag drar mig hemåt. Nyser en, två, tre gånger på tunnelbanan. Er hjälte sover en stund innan det är dags att återigen bege sig intill staden för att klippa huvudhåret. Jag tar med mig en flaska vatten för att överleva.
Efter en, två och tre stationer har jag dragit i mig allt vatten och en kroppslig blåsa kungör sin existens. Jag kniper igen och nyser en, två, tre gånger. Vid Slussen får jag tunnelseende i jakt på bokstavskombinationen “WC”.
Er hjälte stapplar ut på Götgatans backe och konstaterar att här minsann inte finns någon möjlighet för man med naturliga behov att tillfredsställas. Gatugränd övervägs men förkastas och övervägs sedan flera gånger igen.
Jag har en kvart på mig innan jag ska klippas så jag stressar mig ner till frisörshuset och söker efter WC. Visst fan, det finns ju en McDonald’s vid Katarinahissen! Jag småspringer och försöker tänka torra tankar när en glad dam från Greenpeace går till anfall: “Vill du vara med och rädda Östersjön?”
Jag ryter: “NEJ!” och kniper till så hårt jag kan. Hon följer efter min kissnödiga gång med ett samvetsladdat Varför.
Jag tänker, men säger inte, att jag är för kissnödig för att ens vilja tänka på vatten.
Men jag klarade mig i alla fall.
Nytt hårklipp:
Febril aktivitet
3 years ago. ego, linguistics, words
Jag har börjat med en ny ovana: Jag har börjat tänka väldigt mycket mer i “oneliners”, små kvickheter på en rad. Jag vet inte riktigt varför, eller hur, men jag märker hur dessa enskilda små fristående kommentarer bara bubblar inombords.
Sådant medför dock att det är lite svårt att blogga för jag vill gärna skriva inlägg som är lite längre än en rad.Det skiljer sig från förr för innan detta började, kom ofta formuleringar till mig sådär lätt och spontant; formuleringar som hörde bäst hemma i ett längre sammanhang, till exempel det sammanhang du läser just nu. Kanske är det den långa pausen för bloggen och ett ökat användande av bilddagboken (bildtexter passar bäst som oneliners) som fått mig att löda om. Jag vet inte. Eh. Hehe.
Sacre bleu
3 years ago. ego, english, music, philosophy
I was going over some of the oldest posts (May 2005) in my current blog just now in a rather desperate and, evidently, ill-fated attempt to find the inspiration for writing silly posts every single day — which I did back then (unfortunately for all my fans I was never bothered to transfer them all from my old Lunarstorm based one) — which I believe I have lost.
And even though I do not exactly feel re-inspired, I do feel something. And feeling, my friends, is always a good thing. An old nazi once said: Indifference is the worst possible state of mind. He was of course referring to immigration policies and them filthy Jews but nevertheless.
What I felt was a genuine feeling of improvement! It feels as if I am boasting but since I am merely comparing my current self to my past self, I’m gonna let this one slip. Coincidentally, the last time I felt as if I was truly boasting, I also wrote the post in this oh-so lavish tongue called English.
But anyway, let us not drift! As I said, I truly feel like a better person compared to the 2005-Victor. 2005-Victor was, in all honesty, not much of an author and despite what you may say about my current postings, the language and descriptions just feel so much more “spot on” when I compare old and new.
Also, 2005-Victor was a bit pretentious about his music. This pretentiousness about something so vital (to some) is a quality, that I have been trying to rid myself of for at least half a year. The one who “opened my eyes” really was my sister who said: “I am an adult now, I can listen to whatever I want without having to be scrutinized!”
Of course, I did not understand what she meant by that (maybe I still don’t) at the time but in my ongoing struggle to appear older and more mature than I really am, I decided to do the adult thing.
Since then, I really feel much freer by being able to listen to music for what it sounds like, not for what image is associated with the artist in question. Subconsciously I still drift away from the mainstream outlets and towards obscurity, of course, but this I can blame on extra-ego (that’s not a word, no) factors.
Ah well. It’s getting late now and I don’t really have any good way of wrapping this up so a simple good night will have to do.
Goodnight, fellow adventurers!
