1 year ago.
linguistics, screenshots, tech
Facebook vet precis vad jag vill ha:
Andra förslag på “Find some pussy”:
Google: Här presenteras några fitta
InterTrain: Finna något katten
Translated.net: Finna någon pussy
Systran RT: Finna någon pussy
WorldLingo: Finna någon pussy
Det är alltså endast Google som lyckats luska ut översättningen till pussy, däremot har man svårigheter med både “find” och “some”. Att alla tjänsterna förvirras av det engelska imperativets bedräglighet är kanske förlåtligt och man kan ju undra om inte pussy egentligen är att betrakta som del av det svenska ordförrådet. I så fall skulle vi ju i indefinit singular rimligen benämna denna “en pussy”, varför det får anses hedersvärt att trion Translated.net, Systran RT och WordLingo bemästrat skillnaden på t- och n-genus. InterTrains förslag får dock anses skamligt och opassande.
Sammanfattningsvis kan vi ändå konstatera att automatiska översättningstjänster har en bit kvar och att det alltså fortfarande inte är någon vidare god idé att skriva sina tyskuppsatser på svenska för att sedan klistra in dem på en hemsida och hoppas att läraren inte märker något.
no comments
2 years ago.
conversation, german, linguistics, school, spanish
En lustig dag, en spännande dag! Efter en ganska ospännande och olustig tyskalektion (här kan ju diskutera huruvida tyskalektion är legitimt kontra tysklektion, en diskussion som jag för övrigt redan ägnat mig åt med säväl en finlandssvensk som en värmlänning, men sammanfattningsvis försvarar jag det extra a:et med “Folk säger så.”) skulle vi lära oss om logaritmernas mysterier under matematiktimmen.
Efter någon kvarts meningslöst knapprande på miniräknaren frågade jag läraren rakt ut “Do you honestly want us to know that 8 raised to the power of three and one third is one-thousand and twenty-four?” (uttalat i bokstäver för dramatisk effekt) varpå hon kontrade med “No, but you can rewrite this as a power of two”. Jag skulle precis fråga varför hon tyckte det skulle vara så himla mycket bättre när Berta hann mig före och läraren tystade oss båda med att “Every computer geek in the world knows the importance of 256, 512 and 1024.”
Nåväl! Samhällskunskap följde tätt och Mr. Swahn var tillbaka i full vigör, vill jag lova! Han förkunnade att nu hade de minsann haft konferens och att nu skulle alla mobiltelefoner vara avstängda under lektionstid. Utan att någon bad honom om det, försvarade han att lärarna fick ha på sina mobiler:
“I need to have my cellphone on becuase my son has been rushed via helicopter to ‘Astrid Lindgrens’ twice with really bad fever cramps! I thought he was going to die in my arms and that was the scariest thing ever and I know because I’ve been through a couple of scary things in my life but I tell you, this was scary!”
Nu var det ingen som kunde ifrågasätta varför Mr. Swahn skulle få ha sin mobil på så han försvarade det lite till. Någon undrade om de skulle beslagta mobiltelefoner och i så fall hur länge. Det var som upplagt för en scen!
“No, we have the authority to do so! But I won’t do it! It’s pointless, you need the code anyway, and you guys will just turn it off before you give it to me and then it’s [pfffrlt]!” Mr. Swahn gjorde ljudet som hör till gesten då man sätter tummen på näsan med handflatan åt ett håll, och fingrarna spretande uppåt. Han gick för att stänga ett fönster: “I need the charger anyway! But I guess if we have the same kind of charger it would work. Alex, what cellphone do you have? Oh, it’s a Nokia is it? Give it here, it’ll fit, haha! Oh but then it’s going to become a discrimination question and you’ll run home to mommy and say [falsett] ‘Mommy, give me a Sony Ericsson, all the other kids have one and the teacher won’t confiscate those.’”
Stor ridå.
Till onsdagar hör dock spanskalektioner (det är liksom svårt att helt komma ifrån a:ets legitimitet men jag tycker också såhär att en ’spansklektion’ skulle beskriva en lektion i spanskhet medan en spanskalektion skulle beskriva en lektion i spanska) och vi landar kärleksfullt på inläggets rubrik.
Eftersom spanskalektionen är så sen, har vi ett schema för merienda (mellanmål) som i ärlighetens namn inte brukar vara helt enligt kostcirkeln. När det dukades upp grillchips, fanta, bulle och kaka kunde jag inte hjälpa att “I see it’s the Spanish Health Club” undslapp mig, vilket läraren fann i allra högsta grad underhållande.
Efter merienda och lektionen sprang jag på ett par flickor som jag hade råkat språka med på lunchen. Vi hade diskuterat charader för “pepparkaka” och var av ganska aggressivt olika åsikter. Flickorna ansåg att ett gnuggande med fingrarna på ena handen uttryckte krossandet av kakan och sålunda kakan i sig medan jag genom att bita av en bit luft med munnen och handen (det är liksom svårt att sätta i ord, men när man sätter ett stycke i munnen och bryter av det med handen) ville visa bitandet av kakan.
Vill denna man ha dricks eller en pepparkaka?
Diskussionen fortsatte under denna rendezvous och ett antal nya människor kom med sin åsikt. Jag vill inte göra det till en genusfråga men alla som gnuggade med fingrarna var av det andra könet. Jag gav upp.
Nere bland skåpen skulle jag precis gå när jag sprang på en etta med pepparkakor (samma person som hade tagit med kaka till spanskan) och han bjöd mig på en. På nytt väcktes min tanke till liv och jag frågade om hans åsikt. Återigen svärmade ett antal människor för att komma med sina charader! Den här gången var alla av manligt kön och höll med mig.
no comments
2 years ago.
linguistics, school
“EEEEEEEW”, he screamed to an obliterated audience, “EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEW!”
Mr. Swahn had entered the third and final stage of the week’s first Social Science class (this post is a bit late, I know). The topic was the European Union, abbreviated E.U., apparently pronounced EW.
Once the fundust of name-calling had settled, Mr. Swahn did something actually related to teaching. He inquired the class about what the EU does (IPA: [wət dəz ði dʒuuuuuuuuuuuuuuuuuu doʊ?]) and what countries were in it ([wət kəntris ɑr mɛmbərs əv dʒuuuuuuuuuuuuuuuuuu?]).
A person who takes special interest in knowing such things asked if he could list member states and did so. An agreement could however never be reached whether Malta really was a member state or not.
Switzerland and Turkey are, however, not members of the EU.
no comments
3 years ago.
linguistics, philosophy, school
Min syster hatar människor som har åsikter, rakt igenom och jag sa till henne att det borde hon inte göra för man ska respektera alla och hata deras åsikt men gå i döden för deras rätt att framföra den. Hon sa att sa gjorde hon men då blev hon minsann titulerad “Okritisk feminist” och det är ju inte så kul, speciellt inte på Internet.
Jag bytte aldrig åsikt.
(Skulle jag skriva detta inlägg om jag fortfarande tänkte så? Förklarade inte föregående ministycke precis allt som följer slutparentes?)
Rikard B hann upp mig påväg till skolan och han tyckte att kvinnor borde ta för sig mer. Jag sade honom: “Mansgris” varpå Rikard delade med sig av äkta känslor:
“Du tänker för mycket och tycker för lite!” Jag kontrade: “Du tänker för lite och tycker för mycket!” och jag må tycka att det beskriver ganska väl vad jag tycker om åsikter, generellt sett.
2 comments
3 years ago.
linguistics
Hur otacksamt är det inte att försöka återge musik i skrift? Ett exempel:
Na na na na na na na na na na
Början på Star Wars-ledtemat såklart. Men vem hade gissat det? Förvisso ger oklarheten (jag vill här infoga ett “och ambiguiteten” men jag tror inte det är ett ord på svenska och jag känner mig så himla skadad när jag blandar svenska och engelska i skrift så det blir inget med det vilket också känns jävligt otacksamt) utrymme för tolkning hos läsaren vilket vissa säkert uppskattar men finns det inte utrymme för tolkning i en mening som:
“Mina högtalare halkade uppför Mälarhöjdsbacken”
Jag har märkt en intressant känsla inombords när jag läser sådana här meningar och jag skulle vilja dela med mig av den känslan och till skillnad från ledteman lämpar sig väl skrift alldeles ypperligt för att dela med sig av en känsla? När en mening som är fullständigt grammatiskt korrekt misslyckas leverera ett budskap blir jag tveksam. Vad menas egentligen? Författaren har ju uppenbarligen lyckats komponera ett språkligt litet mästerverk men jag förstår inte vad han vill säga så det är kanske mig det är fel på? Väldigt obehagligt.
Jämför detta med meningar som just inte riktigt verkar vara sådär hundraprocentigt syntaxmässigt korrekta. Vems fel är det då att jag inte kan förstå?
no comments
3 years ago.
ego, linguistics, words
Jag har börjat med en ny ovana: Jag har börjat tänka väldigt mycket mer i “oneliners”, små kvickheter på en rad. Jag vet inte riktigt varför, eller hur, men jag märker hur dessa enskilda små fristående kommentarer bara bubblar inombords.
Sådant medför dock att det är lite svårt att blogga för jag vill gärna skriva inlägg som är lite längre än en rad.Det skiljer sig från förr för innan detta började, kom ofta formuleringar till mig sådär lätt och spontant; formuleringar som hörde bäst hemma i ett längre sammanhang, till exempel det sammanhang du läser just nu. Kanske är det den långa pausen för bloggen och ett ökat användande av bilddagboken (bildtexter passar bäst som oneliners) som fått mig att löda om. Jag vet inte. Eh. Hehe.
no comments
3 years ago.
fat-people, linguistics, whining
Jag såg på Outsiders med mamma idag, en liten snutt i alla fall. Det handlade om överviktiga som inte skämdes för sina kroppar utan som kunde bortse från det aparanta yttre och istället framhäva sina positiva inre sidor. Väldigt käckt!
Men det stundtala ordvalet retade mig. De överviktiga varken beskrevs (av berättaren) eller beskrev sig själva som överviktiga, de kallade sig konstant “stora”.
Frågan ställs därmed: Är övervikt synonymt med stor? Om vi beskriver stora och överviktiga människor med samma ord (för kroppsbyggnad), är de då samma sak?
Nej, en stor människa är ju faktiskt inte detsamma som en överviktig människa och det är faktiskt väldigt sällan jag skulle beskriva en överviktig person som stor. Nog är en överviktig människa oftast stor till volymen men stor som adjektiv på en person beskriver ju en stor kroppsbyggnad. Förenklat uttryckt: En stor person kan bli överviktig, inte stor OCH överviktig.
Det är relevant eftersom stor har en betydligt mer neutral klang än överviktig eller tjock. Hos ordet ’stor’ finns ingen underförstådd betydelse om livsstil eller motions- och matvanor och det är därför klart att någon man – med rätt – skulle beskriva som överviktig hellre vill se sig som stor än överviktig, just för att slippa den nedsättande undertonen.
Men har de moralisk rätt till det? Att överviktig och tjock inte är några positiva ord kan knappast beskyllas på ordvalet utan beror på en stereotypifiering av de människor man beskriver med dessa ord. Vi “vet” att tjockisar äter för mycket och rör sig för lite, vi “vet” att en överviktig inte kan hålla sig ifrån godiset och vi “vet” mycket väl att de flesta fetton har sig själva att skylla. De negativa attributen hör alltså först och främst till gruppen och har färgat av sig på beskrivningarna.
Detta betyder att när överviktiga försöker beskriva sig själva med ett nytt – neutralt – ord, kommer de fläcka ner det nya ordets betydelse och sålunda även den grupp vi redan beskriver med detta ord. När stor och överviktig verkligen betyder samma sak kommer man inte skilja mellan det lata fettot och den store karln.
Det låter trivialt (ett annat attribut som hör till stereotypfettot är just det triviala och slödumt komiska, typ Helan och Halvan) för att det handlar om tjockisar men principen är ju precis densamma som när nazister tar över flaggan och nationalsången eller när PETA kapar djurens rätt-striden och lyckas svartmåla alla vegetarianer.
1 comment
3 years ago.
linguistics, school, william
Nu har jag inte bloggat på ett tag och jag känner hur det börjar märkas på mitt sätt att kommunicera i andra sammanhang. Jag pratade nyss med sin storasyster över MSN och använde uttrycket: “en snar, men odefinierad, tidsperiod”
Talar det för sig själv?
Read the rest of this entry »
2 comments
4 years ago.
linguistics
Jag vill mig minnas att jag för en tid sedan slogs av en lust att lära mig lite ryska. Jag minns att jag tröttnade rätt fort men att jag i alla fall hann hitta en hemsida med lite “rude phrases”.
Idag hittade jag den igen: http://www.waytorussia.net/WhatIsRussia/Russian/Part5.html!
no comments
4 years ago.
ego, english, linguistics
“They will se us waving from such great heights.”
I somehow started thinking about english today and about my relationship to it. It’s not really the fact that I could be considered creepingly fluent but rather how I developed my proficiency. Throughout my entire school career, the one thing teachers have asked me (about english) is “How do you know it so well?” and frankly, I don’t have a clue and I’m not gonna speculate here on why.
Rather, I’d like to ponder on why I not too seldomly feel as if it’s easier to express “heavier shit” in english, rather than swedish. Because I do feel as if it’s easier to describe certain emotions and whatnot in English. Perhaps it’s because english simply is a superior language (it is) or, if we want to go down the “analyzing Victor”-path, because I get a more distanced relationship to whatever it is.
Facing the facts, I realize that I don’t let myself reflect upon certain things, thinking that they’re cheezy and I suppose I see more “cheezyness” in a swedish text describing depression (very cheezy) than an english one because I’ve seen such a crapload of swedish texts on the subject.
Taking that into account I figure that if I would ever write a book (don’t ask why, seriously) or some other form of lengthy litterature, it would probably be in english. Partly because of the reason given above but also due to the fact that even if a translation would fail to get the point across, readers should still be able to read the book in english, a rather popular language in comparison to swedish…
In any case, I have one big problem with my english: The accent. I can’t seem to decide on what accent to go with and as much as I’d perhaps want to speak like a Beatle from Liverpool, my vocabulary is rather americanized and thusly going with british would feel fake. I sometimes spell colour with the u but I never spell analyze with an s so, as the majority of none-native speakers (I suppose), I’m somewhere in between the american and british english which sucks.
My spoken english really fluctuates between extremely Manchesterish, the “Göran Persson”-accent, New Yorkish and sometimes Eastern european (hey, my grandfather is estonian), none of which I’m too fond of. But well, whatever.
13 comments
older posts
