1 year ago.
metro, tech
Det händer att iPoden krånglar och att jag tänker “Gud vad skönt, nu har jag något att göra.”
För jag handskas huvudsakligen med iPoden på tunnelbanan där det inte finns så himla mycket att göra förutom att observera mänskliga beteenden och lyssna på musik. Det blir lite tråkigt i längden, så när jag får chans att leka elektrodoktor tar jag tacksamt emot möjligheten.
– Tackar! tänker jag med mina fingrar medan jag fingrar på skärmen och försöker få det evigt kraschande programmet att starta. Vilka metoder finns att tillgå? Försök igen, försök igen, gå till viloläge, försök igen, försök igen, stäng av, sätt på, försök igen, försök igen. En rogivande aktivitet som, tack vare maskinens oövervinnlighet vad gäller musikspelandets fortgående, ackompanjerar en annars ganska beige hemresa.
Men när jag väl kommer hem vore det schysst om maskinen kunda funka. Här finns det så mycket annat som måste ordnas.
no comments
1 year ago.
metro
Two days later.
3 comments
1 year ago.
metro
I en lång frågetråd uttrycker tunnelbaneföraralias “Carradine” ett ogillande gentemot passagerarna. Idioter som inte låter folk gå av innan de klämmer sig på, puckon som vägrar åka från mitten av plattformen och lufthuvuden som håller upp dörrarna hör till dennes sorger.
Nu får han stöd; På stationsgolven sätter SL upp gröna klisterlappar med budskapet “Det finns mer plats mitt i tåget” tillsammans med pilar mot mitten av plattformen. Sarkastisk underton eller hjälpsam information? You decide.
a.k.a “If you are reading this, you are in the wrong place”
1 comment
2 years ago.
design, literature, metro, whining
Varför har Blondinbella världens största RSS-ikon? (Klicka för fullstorlek)
Min muspekare får plats 100 gånger i en av knapparna!
Varför använder Jens Lapidus de mest urvattnade engelska uttrycken man har att tillgå på “svenska”?
“Han skulle ju leva livet. Ute från kåken- fri som en fågel. Och sen kom det här. Kunde vara game over nu. Allti-fucking-hop.”
Varför associeras gymnasieval med en ödla?
Kanske är det ormen i Eden som erbjuder visdomens äpple till -92?
Varför har man byggt denna skiljevägg i Slussen?
no comments
2 years ago.
adventure, dreams, metro
Jag hade varit inne på ICA precis bredvid skolan för att inkassera en smakrabatt. Kassörskan tog emot lappen och pekade med arg blick på det tomma namnteckningsfältet. Jag bad om att få låna en bläckpenna men hon ville inte hjälpa till på den fronten. Jag undrade hur viktigt det egentligen kunde vara med en kråka.
Efter att dispyten lösts på det magiska vis som dispyter ofta löses i drömmar diskuterade vi “The Golden Age of Videogaming”. Jag skröt om NES-konsolen som jag hittat på en soptipp och hon triumferade med resultat i Super Metroid.
Det blev dags att åka hem. I detta Stockholm var himlen apokalyptiskt persikofärgad och rejält överdimensionerade högspänningsledningar nätverkade ovanför invånarnas huvuden. Tunnelbanespåret mot Fruängen (som nu lagt på sig en trea och blivit linje 17) gick inklämt mellan en större motorvägs vägbanor och från dess tåg bjöds en utsikt över kolonn efter kolonn med Plattenbauten.
På stationen förkunnade en nyinstallerad högtalarröst: “Jaha, jaja, nu kommer det ett tåg som går nånstants”. Tåget var av grön, äldre modell eftersom det hade beslutats att de äldre tunnelbanevagnarna “såg bättre ut”. Varje spår av Vagn 2000 var borta.
Jag kikade ut genom ett gammalt fönster och undvek att se det dystopiska konstruktlandskapet; istället fäste jag blicken på persikohimlen och fick syn på ett väldigt stort flygplan. Det var drivet av fyra propellrar (fast en saknades), varje exemplar minst lika stort som en mindre lägenhet. Fullständigt vitmålat och inte särskilt aerodynamiskt lunkade det sig liksom fram över oss småvarelser.
– Det vill jag flyga! tänkte jag.
Klev av några stationer för tidigt och fick tag på en bogserbil som redan var lastad med ett av flygplanen. Jag manövrerade åbäket ut på motorvägen och gasade på. Till min stora förskräckelse var det inte alls särskilt lättstyrt och jag hade fullt sjå att parera bussfilerna som konstant bytte sida. Insikten om att jag bara hade B-körkort gjorde sig påmind varje gång jag uppskattade planets vikt till >750 kg.
Efter att jag har kört en längre hinderbanesträcka så mynnar vägen i ett parkeringshus. Precis bakom 30-skylten står två poliser med radarpistoler och leker hemliga agenter. De rullar på marken, tar sikte, trycker av (eller hur en radarpistol nu fungerar) och tjuter “Pi-pew! Pi-pew!” innan de tar skydd bakom en betongpelare. Jag krypkör bäst jag kan med flygplan och lastbil och tror att jag ska komma oskadd ur vansinnesfärden när jag plötsligt börjar rulla bakåt i en backe och vaknar med händerna i ett krampaktigt grepp runt en luftratt.
no comments
2 years ago.
everyday, fat-people, metro, quote
1. Jag satt mittemot en sovande dam på tunnelbanan. Hennes sjunkande och resande (det måste finnas ett ord för denna rörelse) men ack! så bastanta kropp (rent sagt korpulenta) skapade en melodi i mitt huvud, “Björnen sover, björnen sover.”
2. På tunnelbanan satt jag mittemot en dam med en mobiltelefon. Hon kan inte ha varit mer än femtiofem. Det var arbetsdag. Citerat:
“Jo, jag är på väg hem nu. Massagen var jätteskön! Jätteskön! Och nu ska jag hem och dricka lite te. Jag har haft det jättetrevligt! Jättetrevligt! Det fanns så mycket mat, jag har nog gått upp minst 2 kilo! Vi satt uppe hela natten och spelade kort och åt och åt och åt. Alla var så trevliga, det är så roligt att vara pensionär!”
3. Jag har övat (ej under tunnelbanefärd) på mitt ordförråd. Betydelsen av “barkad” (= väderbiten) kan inte fastna. Programmet iFlash är mycket användbart. Tack till William. 161 ord på listan.
4. Har fått tag på Dark Side of the Moon, igen.
5. Angående Pliktverket, har blivit satt i Utbildningsreserven; de facto ingen värnplikt. Mitt brev var uppskattat.
6. “Pro primo måste jag be om ursäkt för att jag författar på ett sådant sätt jag gör. Jag vill inte ge sken av att mitt bombastiska språk är något annat än vad det är (mitt naturliga sätt att sätta formulera idéer i tal och skrift) och det vore hemskt om ni skulle tro att det funnes ens en infraljudsunderton av sarkasm eller hån i detta brev. Jag är i allra högsta grad högst allvarlig!”
7. “Men jag skulle inte stå ut! Det första jag gjorde när jag kommit hem, och blivit preliminär Radiolänkgruppchef in spe, var att ringa min mönstringsförrättare och förklara att “skogen är blöt och kall, mitt tekniska intresse är en last och jag skulle aldrig i livet klättra upp i en 60-meter hög mast.” Sympatiskt nog, om än med viss motvilja, kunde han flytta runt mig och placera mig i Livgardet som Stabsbiträde (detta vet ni säkert redan). [...]”
8. Jag måste migrera databaser. Det finns roligare saker att göra.
9. Linnea (min syster och tillika litteraturvetare på C-nivå) berättade att den hos män utbredda fobin för pilträd (eh) beror på kastrationsskräck (eh) och impotensångest (eh), i alla fall vad litteraturvetaren anbelangar.
1 comment
2 years ago.
city, english, fat-people, metro, whining
Walking the streets of Stockholm can sometimes be quite the ordeal, especially when you have to deal with other pedestrians. I have spent some time (actually quite a bit of time since I’m anything but an Illustrator-guru) preparing a few diagrams to illustrate common situations which may require one to snap out of the iPod-trance and actually pay attention.
First off, we have the very common scenario of people walking in the opposite direction, which may lead to a painful heads-on collision and 1) unwelcome physical contact with a fat person and/or 2) physical and mental pain due to unwelcome physical contact with said fat person. The issue of passing people on the street is quite possibly older than the street itself, so it’s about time we came up with a working solution.
A bad way to solve this:
Circles are people, arrows represent walking paths
Both persons are considerate enough to acknowledge the other person, and start going around him/her (fig. 1:1). Unfortunately, both have chosen the same path which leads to no solution.
Realizing their mutual mistake, both red and yellow try the “other” direction (fig 1:2), still leading to only further problems. This pattern will repeat itself (fig 1:3 and 1:2).
A much better way to pass around strangers can be seen in fig. 2:
Illustrations I-III are all successful ways to go around an “obstacle”.
In I-II, the yellow character does not acknowledge the red person, however, this is not a problem since the red person just goes around him like any stationary fat fuck.
III is perhaps the best one, as both characters acknowledge the other one and following some kind of communication — possibly non-verbal — they get by without any trouble. Success!
Next, we have the unfortunate scenario of riding on the Stockholm subway, standing. The green circle is me, two days ago. The blob on the seat is an inconsiderate girl.
As long as the velocity (v) does not change (c is constant, not denoting speed of light), few people get up since there is no station to exit at (if v>0). Even if someone does attempt to get off his seat, there won’t be any problems, since the acceleration of the train is virtually zero.
When subway trains in Stockholm approach a station, however, they do not decelerate smoothly. The trains slow down in series of “jumps” (on average three jumps per stop), causing a hefty and very noticeable deceleration.
Most people who ride the subway are familiar with this concept so they wait until the train has come to a complete stop at the station platform before they get up and approach the doors (and then they have a very safe and productive day).
People sitting down may turn towards the walkway, signaling fellow passengers that they wish to exit; The polite thing to do is pull your legs to the side, clearing a way. Passengers standing up will typically grab hold of a pole near them so that they don’t fly into anything or anyone.
It is sadly common, however, for some passengers to immediately stand up as v starts approaching zero. As the train begins jumping to a halt, they will bump into their fellow passengers causing much pain and discomfort (especially if they are fat).
Minding my own business, the girl in question stood up and started walking towards the doors (where I was standing) before the train had stopped. Just as she was in front of me, the train made its final, most powerful “jump” and her body flew into mine, her fists first.
“Oh, that’s okay”, I thought to myself, “Shit happens!”. I was getting ready to accept her apology and the words “Ingen fara” (No problem) were halfway up my throat when she exited with a simple “Oj” (Whoops!).
no comments
3 years ago.
metro
På tunnelbanan såg jag en kvinna läsa Metro. Plötsligt fick hon ett chockat utseende och började riva ut en bit av tidningen och eftersom jag är den sortens person som jag är kunde jag inte hjälpa att jag tittade efter vad hon rev ut för något: En insändare.
Lite senare fick jag tag på en egen Metro och läste vad hon rivit ut, ett ganska komiskt inlägg.
“Det har på senare tid blivit mer och mer tal om jämställdhet och att kvinnorna ska ha samma rättigheter som män.
Jag kan inte annat än skratta åt detta påstående att kvinnorna skulle vara jämlika oss män.
Vi män har en mycket högre kompetens fysiskt samt ett mycket starkare psyke, som behövs för att leva över kvinnan och styra i samhället.
Så till Fi och andra håriga damer som försöker ställa kvinnan över mannen: Skärp er!”
3 comments
3 years ago.
metro
Jag hade en otroligt speciell hemresa idag och det känns lite spännande att tänka att om jag inte åkt hem när jag kunde utan istället gått på matten som jag tänkt göra, skulle jag inte varit med om den här resan.
Det började i Hornstull, runt lunchtid.
Read the rest of this entry »
5 comments
3 years ago.
metro
Få saker slår en liveskiva med Bob Dylan på söndagsmorgonen.
Jag åkte tunnelbana häromdagen som så många andra dagar och vad råkar jag ut för då om inte en mongochock! Det här är en anekdot som egentligen är lite pointless men jag känner att jag inte skrivit riktigt så mycket som jag borde och ja. Håll till godo!
Read the rest of this entry »
1 comment
older posts
