Jag drunknar i arbete och snart börjar jag på mitt sommarjobb. Bloggen, du får vila lite mer än jag.
Därmed inte sagt att jag inte har en massa spännande saker att berätta! Jag har tre projekt på gång som jag tycker är ganska intressanta:
En ny version av KZINE, min skolas elevtidnings hemsida.
En hemsida åt Ung Media med en del intressanta funktioner.
En nydesign av den här sidan, utökning av bloggen med party & portfolio så att jag kan skryta om ovanstående. Ett mycket tidigt utkast finns för allmän beskådan.
Det jag dock har att säga om dessa spännande ämnen är, och det är kanske inte så konstigt, mest tekniska saker som intresserar på sin höjd mig själv och sådana som är intresserade av en 18-årings resonemang runt ämnen som REST, Django, Python eller hemsidor generellt. Kort fattat: En ganska nischad publik och framförallt en publik som nog inte är identisk med nuvarande.
Men så har jag lovat mig själv att bloggen är för min egen skull. Vi får se vad som berättas härnäst.
Kalla mig yesterday’s news men jag har precis fått tag på Pink Floyds “Live at Pompeii“-film och känner att jag måste dela med mig av en filmsnutt som nog, tagen ur sitt sammanhang, skulle kunna verka lite udda!
I år skulle jag vilja önska mig något alldeles speciellt till juletiden: Ett par hörlurar med sladdar som håller.
Jag tror vi alla är mer än bekanta med hur hållbara just ljudsladdar har en förmåga att vara men för att göra min poäng alldeles övertydlig har jag sammanställt ett litet diagram:
Lödda dioder
Tejpade batterianslutningar
Strömsladdar
SCART-anslutningar
Ljudanslutningar (’stereo-plugg’)
Det här diagrammet är förstås något intetsägande för den som varken löder, sköter videon i huset eller har en aning om vad en stereoplugg är. SCART-anslutningar är de breda kontakterna man oftast använder för att låta teven prata med digitalboxar, tv-spel, VHSer eller DVD-spelare och eftersom man ganska ofta flyttar på just teveapparater, tv-spel och digitalboxar är det naturligt att denna något klumpiga kontakt slits (de håller uppenbarligen inte mycket bättre än tejp).
Men så har vi stereo-pluggen, denna avkräksvara som inte har någon ursäkt alls för att glappa. Stereo-pluggen är den kontaktttyp som man oftast använder för ljudöverföring och ser ut ungefär såhär:
Den ser ju ganska maskulin ut.
iPods, högtalare, förstärkare (i förstorat mono-utförande), mikrofoner och så vidare; “Det är viktigt att plugga” som jag sa till Rikard en gång. Pinsamt är då att denna ypperligt kritiska komponent har det absolut sämsta glappbetyget och kom ihåg att det inte ens finns någon ursäkt!
Utan att gå in på tekniska detaljer kan vi sammanfattningsvis beskriva stereo-pluggens teknik. Med tre “ledningar” överförs ljudet: Höger kanal, vänster kanal och jord. Sällan slutar en stereo-sladd av den här typen att fungera helt, man tappar för det mesta ljudet på höger eller vänster öra och alla som delat hörlurar med någon vet att stereo-upplevelsen liksom försvinner om man bara får höra ena sidan.
Något förargligt föll det mig då när vänster fram och höger bak på datorns surround-högtalare försvann en dag. Vad göra? Eftersom jag fick en lödkolv i julklapp en gång skickade jag mor på att köpa nya kontakter och reparerade anslutningarna. Ett sant hemmabygge:
Sen fick jag för mig att jag ville ha den fullständiga ljudupplevelsen från min andra dator, så jag köpte mig en tio meter lång kabel att ansluta ovannämnda hemmabygge till. Den här kabeln glappar ibland men inte alltid, jag funderar på att reparera den under ledig stund.
Men det här är ju inte så farligt för med lite löd och tenn gick katastrofen att så att säga avstyra. Värre var det när en komponent på min mp3-spelare gick sönder. Gissa vilken!
Ersättningshögtalarna höll i ungefär två år innan ljudet på högra sidan försvann. Dumdristigt gick jag till anfall med avskalare och lödtång men eftersom det är kvalitetsprylar, går de inte att reparera:
Rest in peace.
Dagen efter mitt fruktlösa räddningsförsök var jag på desperat jakt efter den portabla stereo-upplevelsen och fick då syn på min mobil som jag aldrig använt för musik någonsin. Jag hade tid att bluetootha över en låt (A-Ha – Take on me) innan jag skulle gå. Till min, med facit i hand, ringa förvåning kom inget ljud ur vänstra luren.
Jag tog mig ett allvarligt snack med William häromdagen. Frågeställningen var: “Är det bättre att skriva ofta än att alltid vilja skriva bra på en blogg?” William tyckte det tidigare och som ni kanske gissat, är det här ett försök att leva upp till hans slutsatser.
» (7.00): Frånvaro av ljud
Min dator hade denna sköna tisdagsmorgon valt att helt enkelt inte fungera och väcka mig på sättet som den brukar. Istället för att vakna 7.00 som planerat, undrade jag runt åttasnåret om det inte började bli dags att ta itu med mina förpliktelser.
» (8.10): Simon & Garfunkel – Best of
Efter att ha startat om den trotsiga jäveln — jag var inte alls nöjd med hur jag hade blivit behandlad — gick jag nedervånings och åt frukost. Jag har tagit för vana att inte borsta tänderna direkt efter maten ända sedan jag hörde att det kan orsaka erosioner så jag såg till att göra lite annat innan jag gjorde det jag inte brukar göra direkt efter maten, det vill säga borsta tänderna. Packade träningsväskan och studerade lite ekonomi.
» (9.00): Daft Punk – Discovery
Det blev dags att gå (jag hade borstat tänderna). På tunnelbanan gick jag igenom lite relevanta fakta för mig själv och försökte läsa några stycken ur Idioten. En tjock unge störde mig dock genom att inte förstå hur man går på och av tunnelbanan (läs mer). Jag gav honom en ond blick och fick en liknande tillbaka.
» (9.25): Daft Punk – Homework
“Fuck 40″ tänkte jag för mig själv vid Hornstull. Förvisso går den direkt till skolan och förvisso gillar jag att kramas med främlingar men kan jag få åka en fyra som går någon minut senare och inte alls är lika full (eftersom alla andra tar 40), tar jag givetvis denna.
Jag trängde mig ombord bussen och slog antagligen någon i huvudet med min träningsväska. Fick antagligen en ond blick, som jag inte besvarade.
» (9.45): Justice – Let there be light
Jag gick den sista sträckan till skolan. Efter lite förvirring hittade jag rätt klassrum och blev positivt överraskad, en gemensam känsla i klassen, när det visade sig att en Mr. Ellis vikarierade för Mr. Swahn idag.
Mr. Ellis är Mr. Swahns standarvikarie, God bless his soul. Om Mr. Swahn kan räknas till en självgod och pretentiös människa (för att uttrycka sig milt) så är Mr. Ellis snarare generös och jordnära.
Vi skrev ett ekonomiprov och jag gjorde flera tveksamma formuleringar som jag kände mig tvungen att ursäkta mig för. En fotnot, längst ner på sista sidan: “(I do apologize for my style of writing. When it happens, it just happens and I am utterly unable to control myself. Sorry)”.
Det obligatoriska efter prov-snacket uteblev inte. Mr. Ellis, God bless his soul, tillät Rikard att rätta till en grej han missat efter att provet lämnats in. Sarah fann detta som ett övergrepp på rättvisebegreppet och tyckte att om Rikard finge bra betyg på provet skulle det inte räknas.
“Äventyret har bara börjat”
Vi åt lunch. Rikard åt snabbt och jag blev sittande en stund med Sarah och Manoela. De hade spanat in årets lammkött och pekade ut sina offer för mig. Jag tog notis och lovade att inte skriva om det på bloggen, eller sprida ut det.
- Skulle vi orka länge till? frågade Konjunktiv
- Nej, vi har fått nog nu, svarade Infinitv och slog verklighetsnäven i bordet.
Slagsmålsklubben är ett band som alla jag känner har fastnat för så snart Övningsköra strilat genom etern och poletten som snart hör till det kollektivt undermedvetna trillat ner: “Haha jaha, som Fight Club!”.
Jag vidhåller att jag hade en viss skepsis första gången Siri presenterade det för mig. Just då var jag i en väldigt tung fas av tämligen oelektronisk musik och frågade henne “Varför sjunger de inte?” men sen fastnade jag så det spelar liksom ingen roll.
Det kändes faktiskt mest skönt att lyssna på tevespelsmusik för jag minns fortfarande hur vi skulle göra en CD-skiva med klassens musik i mellanstadiet (och varje år i grundskolan framöver faktiskt) och det yrkades från första person att några tevespelslåtar väl kunde få vara med.
Förslaget ratades och jag var ganska bitter över att inte ha lyckats dra fram Zelda-temat till mainstream-publiken.
Några år senare har vi alltså en fullständigt subkulturöverskridande publik som alla tar till sig SMK et al. Kanske är det den här gräsliga åttiotalsvågen som ger dem snålskjuts in i tonårshjärtan, kanske är det tonårshjärtan som nu fått tillräckligt med distans till sitt tevespelande och med nostalgiskt våta ögon kan lyssna på bitpop eller kanske är det ganska skönt med motsvarande disco som pappa inte dansar med till.
Jag skulle lägga mina pengar på det tredje. Åttiotalsvågen är inte över och dagens tonåringar är egentligen för små för att ha spelat Nintendo 8-bitars (om de inte hittar det på en soptipp eller så). Vi kan dansa till det och pappa gillar inte: High-score!
Men om jag inte misstar mig helt (och jag antar en hel del i inlägget ni läser så det är mycket möjligt att jag misstar mig … helt) hade Bitpoppandet en otrolig hype från oktober framåt sommaren nångång. Now… not so much.
Hur lång tid tror ni någon lyssnade på Zelda-musiken? Inte så många månader hann gå innan jag upptäckte Led Zeppelin och så vidare.
De sjunger faktiskt inte i bitpop.
Samhällskunskap B: Vet ni hur absurt det är att dricka mineralvatten i Sverige? Den mannen…
Unrelated:
Det slog mig inte förrän igår hur lik Ruled by Secrecy av Muse är ett annat, mer klassiskt pianostycke var namn jag dessvärre måste titulera NN. Pianomusik är asbra annars.
Av de tre olika tempusen man bryr sig om måste preteritum (aka imperfekt) vara det mest emo. Jag lyssnade på Beatles när en röst i mitt huvud började recitera texten (som Lennon och grabbarna huvudsakligen uttryckte i presens) i just preteritum. Jämför:
Beatles Original
Can’t buy me love, love
Can’t buy me love
I’ll buy you a diamond ring my friend if it makes you feel alright
I’ll get you anything my friend if it makes you feel alright
‘Cause I don’t care too much for money, money can’t buy me love
I’ll give you all I got to give if you say you love me too
kontra the past tense:
Couldn’t buy me love, love
Couldn’t buy me love
I bought you a diamond ring my friend if it made you feel alright
I got you anything my friend if it made you feel alright
‘Cause I didn’t care too much for money, money couldn’t buy me love
I gave you all I had to give if you said you loved me too
Egentligen passar den sista raden bäst i past tense subjunctive (I would give you all I had to give if you said you loved me). Är det bara jag som ser den svarta snedluggen dänga detta med ylande hes röst?
Det funkar dock inte med en annan låt: Came together blir bara bögigt.
I was going over some of the oldest posts (May 2005) in my current blog just now in a rather desperate and, evidently, ill-fated attempt to find the inspiration for writing silly posts every single day — which I did back then (unfortunately for all my fans I was never bothered to transfer them all from my old Lunarstorm based one) — which I believe I have lost.
And even though I do not exactly feel re-inspired, I do feel something. And feeling, my friends, is always a good thing. An old nazi once said: Indifference is the worst possible state of mind. He was of course referring to immigration policies and them filthy Jews but nevertheless.
What I felt was a genuine feeling of improvement! It feels as if I am boasting but since I am merely comparing my current self to my past self, I’m gonna let this one slip. Coincidentally, the last time I felt as if I was truly boasting, I also wrote the post in this oh-so lavish tongue called English.
But anyway, let us not drift! As I said, I truly feel like a better person compared to the 2005-Victor. 2005-Victor was, in all honesty, not much of an author and despite what you may say about my current postings, the language and descriptions just feel so much more “spot on” when I compare old and new.
Also, 2005-Victor was a bit pretentious about his music. This pretentiousness about something so vital (to some) is a quality, that I have been trying to rid myself of for at least half a year. The one who “opened my eyes” really was my sister who said: “I am an adult now, I can listen to whatever I want without having to be scrutinized!”
Of course, I did not understand what she meant by that (maybe I still don’t) at the time but in my ongoing struggle to appear older and more mature than I really am, I decided to do the adult thing.
Since then, I really feel much freer by being able to listen to music for what it sounds like, not for what image is associated with the artist in question. Subconsciously I still drift away from the mainstream outlets and towards obscurity, of course, but this I can blame on extra-ego (that’s not a word, no) factors.
Ah well. It’s getting late now and I don’t really have any good way of wrapping this up so a simple good night will have to do.
Jag har varit vaken hela natten tills nu och jag tänker hålla mig vaken hela dagen idag också eftersom jag omöjligt skulle kunna återställa min dygnsrytm om jag somnat vid fyra (läggdags på jullov) igår (imorse) och försökt sova vid elva (23:00) idag.
Änsålänge (7:07 AM) är det ingen fara men det lär bli värre framåt åtta sådär. Sen ska jag och far titta på elbasar idag också. Ojojoj.
