Blondinbella har skrivit några rader om (s)kolsystemet (sic). Hon är upprörd över att hon måste sitta fyra timmar varje fredag och måla (Estetisk Verksamhet A, 50 poäng), att hon ska “behöva ägna timmar åt att fundera över livsfrågor som ändå inte finns något svar på, där det inte finns något rätt eller fel.” (Filosofi A, 50 poäng) och att hon måste ha “idrott i gymnasiet” (Idrott och Hälsa A, 100 poäng). Blondinbella är “frustrerad och arg” över att “detta socialistiska samhälle” ska “stöpa[...] [alla] i exakt samma form” och tycker att “man borde få välja vilka kurser man ska läsa”.
Dylika kurser skulle vara onödiga för den som vill studera juridik, skriver Blondinbella. Funnes möjligheten att studera mer samhällskunskap istället för att slösa tid på målande och idrott skulle Blondinbella kunna fokusera på det hon tycker är roligt och viktigt (för att kunna bli en bra jurist).
Blondinbella betraktar gymnasieskolan som yrkesförberedande.
Skollagen (1985:1100), å andra sidan, slår fast att:
Utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. [...]
Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.
Det är alltså ett helt annat perspektiv som, de jure, ligger till grund för den allmänna skolgången. Ett perspektiv som ingalunda mörkar att det handlar om att “stöpa” människor, utan tvärtom klart och tydligt beskriver skolan som en verksamhet att bygga ansvarstagande demokrater.
Detta är ingalunda en socialistisk värdering. En utbildning driven i det demokratiskt allmännas regi kan inte undvika att främja just demokratiska värderingar. En demokrati som inte tar ansvar för att dess medborgare respekterar den ‘gemensamma miljön’ eller är införstådda i systemet och människans egenvärde förvanskar sig själv genom att urholka det politiska mandat som erhålles från folket. Eftersom all offentlig makt i Sverige utgår från folket måste folket, som maktinnehavare, kunna ställa krav på sig självt.
Ingen fullvuxen medborgare ska vara oförmögen att ansvarsfullt deltaga i den svenska folkstyrelsen. Ingen ska kunna undvika att nyttja den fria åsiktsbildningen. En demokrati måste helt enkelt undvika att skapa idioter eftersom även idioter har rösträtt.
Det är därmed naturligt att en såpass grundläggande utbildning som gymnasieskolan tvingar eleverna att läsa vissa kurser. Alla måste läsa Svenska, Engelska, Matematik, Idrott och Hälsa, Samhällskunskap, Religionskunskap, Naturkunskap och Estetisk verksamhet för att kunna kalla sig gymnasiestudenter.
Trots ovanstående argumentation är det kanske inte alls uppenbart varför det allmänna avkräver oss kunskaper inom naturkunskap, estetisk verksamhet samt idrott och hälsa (de övrigas demokratiska värden tycks mig självevidenta).
Den som tror att estetisk verksamhet handlar om att sitta och måla i fyra timmar varje fredag har nog gått miste om kursens mål (vilket vi kan beskylla Blondinbellas lärare för). Kursen handlar om att “kunna uttrycka tankar eller idéer med något estetiskt uttrycksmedel” och “ha kunskap om olika konstnärliga uttryck och företeelser”. Målen tar avstamp i idén att konst är ett kommunikationsverktyg och att en förståelse för denna kommunikation gynnar eleven, som en individ kapabel att både förstå och skapa sådan kommunikation.
De påtvingade kunskaperna inom naturkunskap sträcker sig (minst) till en förståelse för den vetenskapliga metoden, miljöpåverkan samt vissa grundläggande vetenskapliga fakta (energi med mera).
Vilken makthavare kan vara utan några kunskaper om samspelet människa-miljö? Förståelse för vad som utgör (och inte utgör) vetenskap tjänar till att förhindra spridningen av villfarelser som kreationism och kan stoppa kvacksalvare från att bedra oss.
Vad gäller medicinskt kvacksalveri tjänar Idrott och hälsa ett liknande syfte som naturkunskap. Att medborgarna faktiskt har kunskaper och förmåga att leva sunda liv är elementärt i demokratier. Idrott och hälsa är i allt väsentligt en överlevnadskurs som ska garantera att det överhuvudtaget finns medborgare. Det är ofrånkomligt att vi är kroppar och att all världens kunskap och demokratiskt ansvar skulle rinna ut i sanden om våra kroppar inte funnes! Folkhälsan är också en garanti för det allmännas investering i sig själv, så att vi kan tro på att de pengar som satsas på utbildning ger avkastning upp till pensionsåldern. En sund kropp kommer kunna arbeta hårdare och längre än en som låtits förfalla.
Kärnämnena är alla relevanta för den demokratiska stöpningen. Visst faller många kurser på hur deras faktiska innehåll ser ut, lärarens kunskaper och diverse andra skäl men varken socialism eller likriktning (utöver den demokratiska) står till grund för sådana brister.
Inte bara är det roligt, det är så roligt att såväl legenden Mr. Swahn som engelskläraren Mr. Clarke finner det jätteroligt!
SCENE: Kungsholmens Gymnasium, Stockholm.
ACT I. SCENE I.
Room 4505. Sparsely populated.
Enter some students, Mr. Clarke.
STUDENT. Mr. Clarke, do you want something written for
this assignment?
Mr. Clarke sighs.
MR. CLARKE. AURGH AURGH AURGH AURGH
Enter Mr. Swahn
STUDENT. Uhm, so do you want something written?
MR. CLARKE. AURGH AURGH AURGH AURGH
MR. SWAHN. AURGH AURGH AURGH AURGH
Exeunt.
En lustig dag, en spännande dag! Efter en ganska ospännande och olustig tyskalektion (här kan ju diskutera huruvida tyskalektion är legitimt kontra tysklektion, en diskussion som jag för övrigt redan ägnat mig åt med säväl en finlandssvensk som en värmlänning, men sammanfattningsvis försvarar jag det extra a:et med “Folk säger så.”) skulle vi lära oss om logaritmernas mysterier under matematiktimmen.
Efter någon kvarts meningslöst knapprande på miniräknaren frågade jag läraren rakt ut “Do you honestly want us to know that 8 raised to the power of three and one third is one-thousand and twenty-four?” (uttalat i bokstäver för dramatisk effekt) varpå hon kontrade med “No, but you can rewrite this as a power of two”. Jag skulle precis fråga varför hon tyckte det skulle vara så himla mycket bättre när Berta hann mig före och läraren tystade oss båda med att “Every computer geek in the world knows the importance of 256, 512 and 1024.”
Nåväl! Samhällskunskap följde tätt och Mr. Swahn var tillbaka i full vigör, vill jag lova! Han förkunnade att nu hade de minsann haft konferens och att nu skulle alla mobiltelefoner vara avstängda under lektionstid. Utan att någon bad honom om det, försvarade han att lärarna fick ha på sina mobiler:
“I need to have my cellphone on becuase my son has been rushed via helicopter to ‘Astrid Lindgrens’ twice with really bad fever cramps! I thought he was going to die in my arms and that was the scariest thing ever and I know because I’ve been through a couple of scary things in my life but I tell you, this was scary!”
Nu var det ingen som kunde ifrågasätta varför Mr. Swahn skulle få ha sin mobil på så han försvarade det lite till. Någon undrade om de skulle beslagta mobiltelefoner och i så fall hur länge. Det var som upplagt för en scen!
“No, we have the authority to do so! But I won’t do it! It’s pointless, you need the code anyway, and you guys will just turn it off before you give it to me and then it’s [pfffrlt]!” Mr. Swahn gjorde ljudet som hör till gesten då man sätter tummen på näsan med handflatan åt ett håll, och fingrarna spretande uppåt. Han gick för att stänga ett fönster: “I need the charger anyway! But I guess if we have the same kind of charger it would work. Alex, what cellphone do you have? Oh, it’s a Nokia is it? Give it here, it’ll fit, haha! Oh but then it’s going to become a discrimination question and you’ll run home to mommy and say [falsett] ‘Mommy, give me a Sony Ericsson, all the other kids have one and the teacher won’t confiscate those.’”
Stor ridå.
Till onsdagar hör dock spanskalektioner (det är liksom svårt att helt komma ifrån a:ets legitimitet men jag tycker också såhär att en ’spansklektion’ skulle beskriva en lektion i spanskhet medan en spanskalektion skulle beskriva en lektion i spanska) och vi landar kärleksfullt på inläggets rubrik.
Eftersom spanskalektionen är så sen, har vi ett schema för merienda (mellanmål) som i ärlighetens namn inte brukar vara helt enligt kostcirkeln. När det dukades upp grillchips, fanta, bulle och kaka kunde jag inte hjälpa att “I see it’s the Spanish Health Club” undslapp mig, vilket läraren fann i allra högsta grad underhållande.
Efter merienda och lektionen sprang jag på ett par flickor som jag hade råkat språka med på lunchen. Vi hade diskuterat charader för “pepparkaka” och var av ganska aggressivt olika åsikter. Flickorna ansåg att ett gnuggande med fingrarna på ena handen uttryckte krossandet av kakan och sålunda kakan i sig medan jag genom att bita av en bit luft med munnen och handen (det är liksom svårt att sätta i ord, men när man sätter ett stycke i munnen och bryter av det med handen) ville visa bitandet av kakan.
Vill denna man ha dricks eller en pepparkaka?
Diskussionen fortsatte under denna rendezvous och ett antal nya människor kom med sin åsikt. Jag vill inte göra det till en genusfråga men alla som gnuggade med fingrarna var av det andra könet. Jag gav upp.
Nere bland skåpen skulle jag precis gå när jag sprang på en etta med pepparkakor (samma person som hade tagit med kaka till spanskan) och han bjöd mig på en. På nytt väcktes min tanke till liv och jag frågade om hans åsikt. Återigen svärmade ett antal människor för att komma med sina charader! Den här gången var alla av manligt kön och höll med mig.
Jag tog mig ett allvarligt snack med William häromdagen. Frågeställningen var: “Är det bättre att skriva ofta än att alltid vilja skriva bra på en blogg?” William tyckte det tidigare och som ni kanske gissat, är det här ett försök att leva upp till hans slutsatser.
» (7.00): Frånvaro av ljud
Min dator hade denna sköna tisdagsmorgon valt att helt enkelt inte fungera och väcka mig på sättet som den brukar. Istället för att vakna 7.00 som planerat, undrade jag runt åttasnåret om det inte började bli dags att ta itu med mina förpliktelser.
» (8.10): Simon & Garfunkel – Best of
Efter att ha startat om den trotsiga jäveln — jag var inte alls nöjd med hur jag hade blivit behandlad — gick jag nedervånings och åt frukost. Jag har tagit för vana att inte borsta tänderna direkt efter maten ända sedan jag hörde att det kan orsaka erosioner så jag såg till att göra lite annat innan jag gjorde det jag inte brukar göra direkt efter maten, det vill säga borsta tänderna. Packade träningsväskan och studerade lite ekonomi.
» (9.00): Daft Punk – Discovery
Det blev dags att gå (jag hade borstat tänderna). På tunnelbanan gick jag igenom lite relevanta fakta för mig själv och försökte läsa några stycken ur Idioten. En tjock unge störde mig dock genom att inte förstå hur man går på och av tunnelbanan (läs mer). Jag gav honom en ond blick och fick en liknande tillbaka.
» (9.25): Daft Punk – Homework
“Fuck 40″ tänkte jag för mig själv vid Hornstull. Förvisso går den direkt till skolan och förvisso gillar jag att kramas med främlingar men kan jag få åka en fyra som går någon minut senare och inte alls är lika full (eftersom alla andra tar 40), tar jag givetvis denna.
Jag trängde mig ombord bussen och slog antagligen någon i huvudet med min träningsväska. Fick antagligen en ond blick, som jag inte besvarade.
» (9.45): Justice – Let there be light
Jag gick den sista sträckan till skolan. Efter lite förvirring hittade jag rätt klassrum och blev positivt överraskad, en gemensam känsla i klassen, när det visade sig att en Mr. Ellis vikarierade för Mr. Swahn idag.
Mr. Ellis är Mr. Swahns standarvikarie, God bless his soul. Om Mr. Swahn kan räknas till en självgod och pretentiös människa (för att uttrycka sig milt) så är Mr. Ellis snarare generös och jordnära.
Vi skrev ett ekonomiprov och jag gjorde flera tveksamma formuleringar som jag kände mig tvungen att ursäkta mig för. En fotnot, längst ner på sista sidan: “(I do apologize for my style of writing. When it happens, it just happens and I am utterly unable to control myself. Sorry)”.
Det obligatoriska efter prov-snacket uteblev inte. Mr. Ellis, God bless his soul, tillät Rikard att rätta till en grej han missat efter att provet lämnats in. Sarah fann detta som ett övergrepp på rättvisebegreppet och tyckte att om Rikard finge bra betyg på provet skulle det inte räknas.
“Äventyret har bara börjat”
Vi åt lunch. Rikard åt snabbt och jag blev sittande en stund med Sarah och Manoela. De hade spanat in årets lammkött och pekade ut sina offer för mig. Jag tog notis och lovade att inte skriva om det på bloggen, eller sprida ut det.
Jag vet inte vad som är pinsammast att erkänna, att jag använder bilddagboken eller att jag lockas i fördärvet av de riktade annonserna som Mikael Elias Teoretiska Gymnasium (går man på Kungsholmens Gymnasium / Stockholm Musikgymnasium, International Section lär man sig att inte göra sig lustig över andras långa namn) lägger upp på just bilddagboken.se.
I form utav “tankenötter” påkomna av skolans elevansikten utåt försöker de locka elever till att söka till denna förtjusande skola. En skola vars pedagogik utgår från lust och som har som mål att alla ska må bra (!). Bla, bla, bla.
Hursomhelst har jag väldigt svårt att stå emot de här annonserna som rullar. Mehmet, Pernilla, Simon eller någon av de andra vackra eleverna (vilka, för att fira skolans mångfald, identifieras som allt från elgitarrister till cheerleaders och medlemmar i elevrådet) erbjuder tankenötter som ser ut ungefär så här:
“En man är fyra gånger äldre än sin son. Om tjugo år är han dubbelt så gammal. Hur gamla är de nu?”
Vem kan stå emot frestelsen att slänga upp en fin ekvation och lösa det här? Inte jag i alla fall. Absurt nog svämmar jag över av stolthet när jag klarar en sådan nöt som är riktad till någon som går ut nian om ett halvår.
I find it hard to refrain from writing about Mr. Swahn for two reasons: 1) I get great feedback and 2) there is a lot to say about this man.
During the “Touché”-incident last week, I also overheard Mr. Clarke and Mr. Swahn talking about what to do with their free time, or more correctly, Mr. Clarke asked Mr. Swahn if he was going home. Mr. Swahn replied:
“Oh, yes, I have a thousand things to mark and they are all at home.”
Now, I found this interesting personally because I know that in this pile of a thousand things is one of my tests, a mock test on Economics which my class took a while back or more absolutely around the time before the fall break. A month ago, give or take a week.
What’s interesting about these mock tests is not only the amount of time they obviously take to correct (for Mr. Swahn) but rather the broken promises they represent. Originally, the idea was like so:
ES2B takes the mock test well before the actual test, in order to give plenty of time for review and feedback.
We take the test before the break, so that we can study anything we know we’ve missed during the break and be “prepared” for when we would get the test back in the week following the break.
After a few review classes, we would take the actual test.
Sounds reasonable? That’s because it is. So came the great day when we would get our tests back. Naturally, however (this is becoming a tag-line of sorts for Mr. Swahn), we left empty-handed.
“I’ve only got a few of them left” our house-comedian said in an attempt to cheer us up.
The few review classes came sans mock tests because there were still a few left. “Oh, we’d better start covering the EU [dʒuuuuuuuuuuuuuuuuuu] then,” Mr. Swahn argued.
Due to an unexpected mock national test (yes, we’re big on mock tests) in Swedish, the original test date for Economics got cancelled. Fair enough, such events certainly fall under the realm of force majeure so Mr. Swahn certainly can’t be blamed for not having corrected all the tests by then (or, wait a minute…). Like a broken record: “A few left! A few left!”
Then, one day, the tone changed. No longer were there a few tests left but three, exactly three tests! Hallelujah, give praise! We were even promised to get them the day after, or anyway the day after that.
So the day after that day came and we stood yet without any tests! Flabbergasting, I know. The next deadline set by Mr. Swahn is this Tuesday. Excitement never ran this wild.
P.S: Did you enjoy the little logo above? Good, ’cause I’ve made a few. Please don’t print them on something giant and adhesive (possibly cardboard with superglue on one side) and put them all over the school or make posters in A3-format where you could possibly fit at least three of them.
Approximately a week ago, half our class had been scheduled for developmental talks with Madame Lagache — une belle femme de France — who, as it turns out, doesn’t teach more than a minuscule minority of ES2B (i.e. anyone not taking French with her does not have the Madame in any subject).
Interesting choice of mentorship one might say but that’s the way it is.
The sum of the cardamom is that thanks to the spelling of this author’s last name, I was given the honour of talking to Mme Lagache first. As I waited for the Madame, I figured I’d finish a book of whom my English teacher is very fond, A Portrait of The Artist as a Young Man by James Joyce.
Now, it just so happened that this very English teacher and the legendary Mr. Swahn passed me by as I was reading this fine work of literature. Mr. Clarke — that’s his name — made an appreciative comment about my choice but didn’t really bother to stop and discuss anything. Mr. Swahn, on the other hand, halted (dramatically) completely and fixed his eyes upon the cover of my paperback. “Oh!” he shouted as he understood what was going on, “You’re just reading that so that Mr. Clarke will see you reading it, aren’t you?!”
Naturally, I answered yes and thought nothing more of it. Mr. Swahn and Mr. Clarke continued down the hallway and locked themselves up for a while in one of the smaller classrooms. I noted the time and realized that I still had plenty of time to read before the Madame would see me, so I returned to the depths of young Dedalus’s mind.
Mr. Swahn soon returned. As he passed me the second time, he stopped once more and turned to me. He said: “You didn’t take me seriously, did you?” in a very sincere voice. I answered with the only honest thing that sprung to mind: “I rarely do, Mr. Swahn, I rarely do.”
Swahn apparently realized he was off the hook (was he ever on it?) and so he snapped his left-hand fingers in the air and proclaimed “Touché!” before leaving the stage. Ridå!
“EEEEEEEW”, he screamed to an obliterated audience, “EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEW!”
Mr. Swahn had entered the third and final stage of the week’s first Social Science class (this post is a bit late, I know). The topic was the European Union, abbreviated E.U., apparently pronounced EW.
Once the fundust of name-calling had settled, Mr. Swahn did something actually related to teaching. He inquired the class about what the EU does (IPA: [wət dəz ði dʒuuuuuuuuuuuuuuuuuu doʊ?]) and what countries were in it ([wət kəntris ɑr mɛmbərs əv dʒuuuuuuuuuuuuuuuuuu?]).
A person who takes special interest in knowing such things asked if he could list member states and did so. An agreement could however never be reached whether Malta really was a member state or not.
Switzerland and Turkey are, however, not members of the EU.
Following the “Naughty Corner”-incident, our Social Science lesson continued. Mr. Swahn had made us promise to make him promise to open this class with a discussion about the Stureplan-profiles conviction (not everything sounds better in English after all).
Now, with the way the talk has been going around this blog lately, you’d perhaps think that I would write about how retarded Mr. Swahn’s views on rape and women are. But no! If there’s one thing you should respect him for, it’s probably this. Of course, this is not because Mr. Swahn is that particularly smart (whether he is or is not I leave for someone else to decide) but because it’s a really simple issue. Credit where credit is due.
Naturally, however — since it’s Mr. Swahn — the case cannot be defended with normal rhetoric. Indeed, it should be completely irrelevant what the state of the victim is, how she is dressed, how drunk she is et cetera; this is as obvious to me as it is to Mr. Swahn (and should be to everyone). What is not obvious, is how non-obvious Mr. Swahn finds it to be in the eyes of others. His case cannot be closed until the absurdity of blaming the victim has been illustrated with an equally absurd example.
A quote, for justice’ sake:
“Imagine Sirak, walking in Humlegården, naked. He is holding a yellow umbrella and is hunching over. Wasted out of his mind, completely defenseless. [Mr. Swahn hunches over, pretending to drunkenly carry a yellow umbrella in Humlegården. Naked] Then suddenly four body builders come and have their way with Sirak. What kind of defense lawyer would listen to ‘It was his own fault that he was walking around naked!’”
Well, you’ve proved your point and supplied us with some comedy gold once more, Mr. Swahn, touché! But the class was not over.
Oh, Mr. Swahn, how you constantly and continuously manage to be so misunderstood by our poor class. How your every action seems to create a new rift in our class spirit and indeed cracking the canyon that is the student-teacher relationship in Social Science.
How you do this is beyond me and I can do naught but try tell the story, as I experience it.
Arriving a few minutes late has never been a big deal for any of my teachers, ever. Unlike Enskilda Gymnasiet, where the doors are locked whenever class starts, Kungsholmens Gymnasium’s teachers shrug off late arrivals with a typical “Don’t disturb the class as you come in”.
This morning, however, Mr. Swahn established a whiteboard “Naughty Corner” and wrote up the name of every student arriving late (except for Anna who managed to sneak in before the dust of protest had settled. I was on time, by the by).
As soon as the Swahn introduced this idea, the clear divide in our class became clear. Seen black and white enough, we have three sides: Those who don’t like Mr. Swahn, those who try to just put up with him and don’t really want to bother and those who, in the face of anti-Swahn, defend his every move.
Few appreciated the comedy in Mr. Swahn’s apparently humorous solution to the “Late arrival problem”. “Unmodern and bullying!” the Nay-sayers screamed as naughty students got listed in the corner by the almighty whiteboard pen (holder). The Yay-sayers, however, would not submit and desperately defended the teacher’s so-called joke. “It’s a fun thing! A joke!” they proclaimed before interrupting themselves with a “HAHA! Put him in the corner! PUT HIM IN THE CORNER!”
As the class degraded into an angry mob, Mr. Swahn started to find the situation increasingly amusing (and I must side with him here, it is quite amusing to see a class go haywire over a “Naughty Corner”). The Nay-Sayers brought forward the following argument as to why this was bullying: “It isn’t your fault that you’re late! Sometimes you run and run but the bus runs away from you anyway! Bus drivers… are mean”
Mr. Swahn, laughing, defended himself:
“If I tell someone they suck on a test, is that bullying?”
“YES!”
“Well, maybe not ’suck’ but giving it a poor grade.”
“That’s not the same thing. It’s your own fault if you don’t study properly but if you’re late it isn’t necessarily your own fault.”
“What if there’s a death in the family? Surely it isn’t always the fault of the student?”
The arguing parties were of course interrupted several times by the yay-sayers calling for the inclusion of more people in the Naughty Corner.
“Don’t forget her! Add her to the corner! Hey, Mr. Swahn! Come on, add her!”
But this was only the first third of our class with Swahn, the justifier/comedian.
