Jag tar emot targeted advertising med blandade känslor. Å ena sidan är jag inte helt bekväm med att bli kartlagd men å andra sidan har jag ju större användning av reklam gjord för mina intressen. Jag menar, jag letar ju efter saker jag är intresserad av. Och det verkar faktiskt inte som att den målriktade annonseringen är tillräckligt smart för att vara särskilt integritetskränkande ännu.
Min tjej, äntligen har jag hittat dig
Det är helt enkelt så att jag fortfarande inte känner mig särdeles träffad av annonserna som riktas mot mig. Facebook, som sägs vara företagens FRA, tror envist att jag bara är intresserad av mutta och en årsförbrukning av hamburgare. Detta till trots att jag haft “cos x = x ?” och “illustrator: like taking a wet crap in your hand” som status, Religous view satt till Pastafarian, är ett fan av Munspelsmannen och har Bruce Springsteen et al. som favoritartist.
Må så vara att det står Interested in: Women på min profil, men det är mest för att det enda alternativet är Men.
Hur annonsörer borde göra
Jag skulle ha hoppats på att i herrens år 2009 vore denna intelligenta annonsering så pass intelligent att den kunde se bortom mina allra mest biologiska drifter. Med tanke på all den data som finns tillgänglig och alla de pengar man kan tjäna är det konstigt att Facebook inte går igenom alla som är taggade i samma bilder jag finns på (min umgängeskrets) och undersöker dem för att hjälpa mig svara på frågan: Vad är det jag vill ha?
Det skulle förresten kunna vara en ganska cool grej att låta oss visualisera graferna av våra vänner. Man skulle kunna låta varje båges vikt bero på förhållandetypen (in a relationship with > it’s complicated) och beräkna de kortaste vägarna mellan två noder. Eller jämföra intressen mellan ens närmaste vänner och se vad som binder en samman (varför är x vän med y1 och y2 t.ex.?).
Någon på DNs grafiksektion har uppenbarligen hittat det underbara filtret “Radial blur” i djupet av Photoshops menyer (som för övrigt har 11 blurfilter att leka med fast man fortfarande inte lyckats harmonisera färg- eller typsnittsväljare genom CS-serien). Jag presenterar det senaste bidraget och en favorit i repris.
Jag minns när jag gick på mellanstadiet och Pia, en alldeles ovanlig NO-lärare berättade om porrsidor och popupfönster. För det var ju så att innan webbläsare kom på att begränsa sig själva kunde man programmera ett fönster att öppna ett nytt (oftast fem nya) fönster om det första fönstret stängdes, och så vidare. Hon menade att vi därför skulle undvika porrsurfning (just sådana sidor hade ju fullbordat denna konst) i skolan eftersom vi skulle bli ertappade av att ha
på skärmen.
Gud ske pris att det inte dröjde länge innan webbläsarna lät oss blockera popupfönster. Därmed hade den värsta sortens annonstyper gått i graven, tillsammans med skämten om “popupfönster som erbjöd sätt att stoppa popupfönster”. En värdig kompromiss, anser denna författare.
Popupfönstren har dock inte försvunnit helt. Trots att det idag anses skamligt att på något sätt ändra användarens fönsterupplevelse (typ ändra storleken på ett fönster eller öppna länkar i nya fönster) finns det onekligen tillfällen då ett nytt fönster kan tjäna en funktion på en hemsida. Det är därför inte praktiskt möjligt att stänga av sådana funktioner helt och hållet varför popupmakarna fortfarande kan skapa nya fönster i din webbläsare när du klickar på en länk eller pekar med musen på fel yta.
Men ur hatet gentemot popupfönstren har en puritansk inriktning uppstått när det gäller användarens webbläsarfönster. Behovet av att visa/dölja information finns kvar (och är kanske större än någonsin i och med hemsidans gång mot avancerade “webapps”) men som sagt ska ingen ha rätt att bestämma när du behöver ett nytt (riktigt) fönster eller vilken storlek du ska se en hemsida i. Därför har man ersatt “riktiga” fönster med pseudofönster: Rutor i hemsidan som kan flyttas runt, med knappar för att stänga dem.
Ett fullvärdigt exempel finns på jQuery UI:s demosidor men även alla små rutor som dyker upp när man klickar runt på Facebook kan kallas pseudofönster. Alla som använt Wordpress vet också hur det ser ut när man infogar bilder i ett inlägg.
Med denna nya tidens fönster är dock popupfönstret på återgång! Och det är med förfäran som dessa uppträder på allt fler seriösa hemsidor:
Dessa är besvärliga just eftersom de inte är regelmässiga fönster. Ctrl+W (Cmd+W på Mac) betyder oftast “stäng fönstret längst fram” och lever kvar hos mig som en reflex från den gamla tiden. Att Let’s Dance dock inte är ett “riktigt” fönster, utan endast ett som lever i TV4:s hemsidas fönster innebär att detta tar kål på hela Blondinbellas TV-dagbok.
För puritanerna är nästa steg uppenbart: Att låta Javascript ta över webbläsarens tangentbordskommandon. Jag väntar med spänning på en webbläsare gjord med AJAX.
I artikeln “Age disparity in sexual relationships” beskrivs “halva-din-ålder-plus-sju”-regeln med såväl formel som graf. Det är okej att dejta någon vars ålder är större än eller lika med din egen ålder delat med två plus sju.
Betryggande med sådan vetenskap, tycker jag, i synnerhet med tanke på att denna guldklimp har inte mindre fem referenser, varav en är den uttrycksfulla serien XKCD. Därmed får det anses utrett att tecknade serier är att anse som fullgoda källor för seriös vetenskap, så länge det är seriöst.
Det händer att iPoden krånglar och att jag tänker “Gud vad skönt, nu har jag något att göra.”
För jag handskas huvudsakligen med iPoden på tunnelbanan där det inte finns så himla mycket att göra förutom att observera mänskliga beteenden och lyssna på musik. Det blir lite tråkigt i längden, så när jag får chans att leka elektrodoktor tar jag tacksamt emot möjligheten.
– Tackar! tänker jag med mina fingrar medan jag fingrar på skärmen och försöker få det evigt kraschande programmet att starta. Vilka metoder finns att tillgå? Försök igen, försök igen, gå till viloläge, försök igen, försök igen, stäng av, sätt på, försök igen, försök igen. En rogivande aktivitet som, tack vare maskinens oövervinnlighet vad gäller musikspelandets fortgående, ackompanjerar en annars ganska beige hemresa.
Men när jag väl kommer hem vore det schysst om maskinen kunda funka. Här finns det så mycket annat som måste ordnas.
Är Aftonbladet seriösa? Jag tycker inte de är tillräckligt seriösa. Man ska vara seriös:
Är det här vad Aftonbladet tror är fullskärm? En teveskärm på en datorskärm där 20% av ytan täcks av en stor orangefärgad annons? Jag vill se video i fullskärm för att videon ska täcka min skärm, inte en låtsaskärm som är lika stor som videon är på den vanliga hemsidan!
Google: Här presenteras några fitta InterTrain: Finna något katten Translated.net: Finna någon pussy Systran RT: Finna någon pussy WorldLingo: Finna någon pussy
Det är alltså endast Google som lyckats luska ut översättningen till pussy, däremot har man svårigheter med både “find” och “some”. Att alla tjänsterna förvirras av det engelska imperativets bedräglighet är kanske förlåtligt och man kan ju undra om inte pussy egentligen är att betrakta som del av det svenska ordförrådet. I så fall skulle vi ju i indefinit singular rimligen benämna denna “en pussy”, varför det får anses hedersvärt att trion Translated.net, Systran RT och WordLingo bemästrat skillnaden på t- och n-genus. InterTrains förslag får dock anses skamligt och opassande.
Sammanfattningsvis kan vi ändå konstatera att automatiska översättningstjänster har en bit kvar och att det alltså fortfarande inte är någon vidare god idé att skriva sina tyskuppsatser på svenska för att sedan klistra in dem på en hemsida och hoppas att läraren inte märker något.
Alla andra startar bloggar medan jag slutar skriva i min.
Nä, så farligt är det inte. Jag har blivit lite mindre observant och formulerande bara. Häromveckan kammade jag dock hem en iPod Touch, som jag har stora planer för. Inte bara kan man ta ner anteckningar på den men man kan också göra egna program. Jag har haft en del ambitiösa planer på att utveckla just sådana program, men Apple vill ha $99 för besväret.
Dessvärre har WiFi funkat sisådär på iPoden (som jag döpte till Solomon, efter kungen) så jag lämnade in den hos Humac. Tre veckor cirka har det tagit för dem att fixa problemet. Igår fick jag veta att de just hade öppnat förpackningen och gjort en första felsökning. Samtidigt har en Firmware-uppdatering löst problemet för alla andra.
I väntan på den handburna programmeringssuccén har jag en del andra projekt som ligger och lurar. KZINE är ett stående uppdrag som alltid behöver nya saker. För den som är lagd åt det mer tekniska hållet kommer den här bloggen nog snart erbjuda en del godsaker.
vicvicvic: i love freenode, there’s a channel for everything
Faktiskt! Freenode är ett utmärkt ställe för att få hjälp med engelska, matematik, fysik, kemi, Linux, MySQL eller i princip vad som helst som ryms efter ett #, så länge man följer vanlig IRC-etikett.
Sådant här får mig att tänka på en fin dokumentär om hur idealistiskt/ideellt Internet verkade vara innan folk kunde kommentera Youtube-videos. 90-talet!
Jag drunknar i arbete och snart börjar jag på mitt sommarjobb. Bloggen, du får vila lite mer än jag.
Därmed inte sagt att jag inte har en massa spännande saker att berätta! Jag har tre projekt på gång som jag tycker är ganska intressanta:
En ny version av KZINE, min skolas elevtidnings hemsida.
En hemsida åt Ung Media med en del intressanta funktioner.
En nydesign av den här sidan, utökning av bloggen med party & portfolio så att jag kan skryta om ovanstående. Ett mycket tidigt utkast finns för allmän beskådan.
Det jag dock har att säga om dessa spännande ämnen är, och det är kanske inte så konstigt, mest tekniska saker som intresserar på sin höjd mig själv och sådana som är intresserade av en 18-årings resonemang runt ämnen som REST, Django, Python eller hemsidor generellt. Kort fattat: En ganska nischad publik och framförallt en publik som nog inte är identisk med nuvarande.
Men så har jag lovat mig själv att bloggen är för min egen skull. Vi får se vad som berättas härnäst.
