Jag tar emot targeted advertising med blandade känslor. Å ena sidan är jag inte helt bekväm med att bli kartlagd men å andra sidan har jag ju större användning av reklam gjord för mina intressen. Jag menar, jag letar ju efter saker jag är intresserad av. Och det verkar faktiskt inte som att den målriktade annonseringen är tillräckligt smart för att vara särskilt integritetskränkande ännu.
Min tjej, äntligen har jag hittat dig
Det är helt enkelt så att jag fortfarande inte känner mig särdeles träffad av annonserna som riktas mot mig. Facebook, som sägs vara företagens FRA, tror envist att jag bara är intresserad av mutta och en årsförbrukning av hamburgare. Detta till trots att jag haft “cos x = x ?” och “illustrator: like taking a wet crap in your hand” som status, Religous view satt till Pastafarian, är ett fan av Munspelsmannen och har Bruce Springsteen et al. som favoritartist.
Må så vara att det står Interested in: Women på min profil, men det är mest för att det enda alternativet är Men.
Hur annonsörer borde göra
Jag skulle ha hoppats på att i herrens år 2009 vore denna intelligenta annonsering så pass intelligent att den kunde se bortom mina allra mest biologiska drifter. Med tanke på all den data som finns tillgänglig och alla de pengar man kan tjäna är det konstigt att Facebook inte går igenom alla som är taggade i samma bilder jag finns på (min umgängeskrets) och undersöker dem för att hjälpa mig svara på frågan: Vad är det jag vill ha?
Det skulle förresten kunna vara en ganska cool grej att låta oss visualisera graferna av våra vänner. Man skulle kunna låta varje båges vikt bero på förhållandetypen (in a relationship with > it’s complicated) och beräkna de kortaste vägarna mellan två noder. Eller jämföra intressen mellan ens närmaste vänner och se vad som binder en samman (varför är x vän med y1 och y2 t.ex.?).
För den som, likt mig, inte förstår varför man skulle vilja välja färg och typsnitt på olika sätt i Photoshop, Illustrator, Flash och InDesign kan det vara trevligt att följa en hel blogg om klantarslen med stort A.
Någon på DNs grafiksektion har uppenbarligen hittat det underbara filtret “Radial blur” i djupet av Photoshops menyer (som för övrigt har 11 blurfilter att leka med fast man fortfarande inte lyckats harmonisera färg- eller typsnittsväljare genom CS-serien). Jag presenterar det senaste bidraget och en favorit i repris.
Jag minns när jag gick på mellanstadiet och Pia, en alldeles ovanlig NO-lärare berättade om porrsidor och popupfönster. För det var ju så att innan webbläsare kom på att begränsa sig själva kunde man programmera ett fönster att öppna ett nytt (oftast fem nya) fönster om det första fönstret stängdes, och så vidare. Hon menade att vi därför skulle undvika porrsurfning (just sådana sidor hade ju fullbordat denna konst) i skolan eftersom vi skulle bli ertappade av att ha
på skärmen.
Gud ske pris att det inte dröjde länge innan webbläsarna lät oss blockera popupfönster. Därmed hade den värsta sortens annonstyper gått i graven, tillsammans med skämten om “popupfönster som erbjöd sätt att stoppa popupfönster”. En värdig kompromiss, anser denna författare.
Popupfönstren har dock inte försvunnit helt. Trots att det idag anses skamligt att på något sätt ändra användarens fönsterupplevelse (typ ändra storleken på ett fönster eller öppna länkar i nya fönster) finns det onekligen tillfällen då ett nytt fönster kan tjäna en funktion på en hemsida. Det är därför inte praktiskt möjligt att stänga av sådana funktioner helt och hållet varför popupmakarna fortfarande kan skapa nya fönster i din webbläsare när du klickar på en länk eller pekar med musen på fel yta.
Men ur hatet gentemot popupfönstren har en puritansk inriktning uppstått när det gäller användarens webbläsarfönster. Behovet av att visa/dölja information finns kvar (och är kanske större än någonsin i och med hemsidans gång mot avancerade “webapps”) men som sagt ska ingen ha rätt att bestämma när du behöver ett nytt (riktigt) fönster eller vilken storlek du ska se en hemsida i. Därför har man ersatt “riktiga” fönster med pseudofönster: Rutor i hemsidan som kan flyttas runt, med knappar för att stänga dem.
Ett fullvärdigt exempel finns på jQuery UI:s demosidor men även alla små rutor som dyker upp när man klickar runt på Facebook kan kallas pseudofönster. Alla som använt Wordpress vet också hur det ser ut när man infogar bilder i ett inlägg.
Med denna nya tidens fönster är dock popupfönstret på återgång! Och det är med förfäran som dessa uppträder på allt fler seriösa hemsidor:
Dessa är besvärliga just eftersom de inte är regelmässiga fönster. Ctrl+W (Cmd+W på Mac) betyder oftast “stäng fönstret längst fram” och lever kvar hos mig som en reflex från den gamla tiden. Att Let’s Dance dock inte är ett “riktigt” fönster, utan endast ett som lever i TV4:s hemsidas fönster innebär att detta tar kål på hela Blondinbellas TV-dagbok.
För puritanerna är nästa steg uppenbart: Att låta Javascript ta över webbläsarens tangentbordskommandon. Jag väntar med spänning på en webbläsare gjord med AJAX.
I år skulle jag vilja önska mig något alldeles speciellt till juletiden: Ett par hörlurar med sladdar som håller.
Jag tror vi alla är mer än bekanta med hur hållbara just ljudsladdar har en förmåga att vara men för att göra min poäng alldeles övertydlig har jag sammanställt ett litet diagram:
Lödda dioder
Tejpade batterianslutningar
Strömsladdar
SCART-anslutningar
Ljudanslutningar (’stereo-plugg’)
Det här diagrammet är förstås något intetsägande för den som varken löder, sköter videon i huset eller har en aning om vad en stereoplugg är. SCART-anslutningar är de breda kontakterna man oftast använder för att låta teven prata med digitalboxar, tv-spel, VHSer eller DVD-spelare och eftersom man ganska ofta flyttar på just teveapparater, tv-spel och digitalboxar är det naturligt att denna något klumpiga kontakt slits (de håller uppenbarligen inte mycket bättre än tejp).
Men så har vi stereo-pluggen, denna avkräksvara som inte har någon ursäkt alls för att glappa. Stereo-pluggen är den kontaktttyp som man oftast använder för ljudöverföring och ser ut ungefär såhär:
Den ser ju ganska maskulin ut.
iPods, högtalare, förstärkare (i förstorat mono-utförande), mikrofoner och så vidare; “Det är viktigt att plugga” som jag sa till Rikard en gång. Pinsamt är då att denna ypperligt kritiska komponent har det absolut sämsta glappbetyget och kom ihåg att det inte ens finns någon ursäkt!
Utan att gå in på tekniska detaljer kan vi sammanfattningsvis beskriva stereo-pluggens teknik. Med tre “ledningar” överförs ljudet: Höger kanal, vänster kanal och jord. Sällan slutar en stereo-sladd av den här typen att fungera helt, man tappar för det mesta ljudet på höger eller vänster öra och alla som delat hörlurar med någon vet att stereo-upplevelsen liksom försvinner om man bara får höra ena sidan.
Något förargligt föll det mig då när vänster fram och höger bak på datorns surround-högtalare försvann en dag. Vad göra? Eftersom jag fick en lödkolv i julklapp en gång skickade jag mor på att köpa nya kontakter och reparerade anslutningarna. Ett sant hemmabygge:
Sen fick jag för mig att jag ville ha den fullständiga ljudupplevelsen från min andra dator, så jag köpte mig en tio meter lång kabel att ansluta ovannämnda hemmabygge till. Den här kabeln glappar ibland men inte alltid, jag funderar på att reparera den under ledig stund.
Men det här är ju inte så farligt för med lite löd och tenn gick katastrofen att så att säga avstyra. Värre var det när en komponent på min mp3-spelare gick sönder. Gissa vilken!
Ersättningshögtalarna höll i ungefär två år innan ljudet på högra sidan försvann. Dumdristigt gick jag till anfall med avskalare och lödtång men eftersom det är kvalitetsprylar, går de inte att reparera:
Rest in peace.
Dagen efter mitt fruktlösa räddningsförsök var jag på desperat jakt efter den portabla stereo-upplevelsen och fick då syn på min mobil som jag aldrig använt för musik någonsin. Jag hade tid att bluetootha över en låt (A-Ha – Take on me) innan jag skulle gå. Till min, med facit i hand, ringa förvåning kom inget ljud ur vänstra luren.
Jag vet inte vad som är pinsammast att erkänna, att jag använder bilddagboken eller att jag lockas i fördärvet av de riktade annonserna som Mikael Elias Teoretiska Gymnasium (går man på Kungsholmens Gymnasium / Stockholm Musikgymnasium, International Section lär man sig att inte göra sig lustig över andras långa namn) lägger upp på just bilddagboken.se.
I form utav “tankenötter” påkomna av skolans elevansikten utåt försöker de locka elever till att söka till denna förtjusande skola. En skola vars pedagogik utgår från lust och som har som mål att alla ska må bra (!). Bla, bla, bla.
Hursomhelst har jag väldigt svårt att stå emot de här annonserna som rullar. Mehmet, Pernilla, Simon eller någon av de andra vackra eleverna (vilka, för att fira skolans mångfald, identifieras som allt från elgitarrister till cheerleaders och medlemmar i elevrådet) erbjuder tankenötter som ser ut ungefär så här:
“En man är fyra gånger äldre än sin son. Om tjugo år är han dubbelt så gammal. Hur gamla är de nu?”
Vem kan stå emot frestelsen att slänga upp en fin ekvation och lösa det här? Inte jag i alla fall. Absurt nog svämmar jag över av stolthet när jag klarar en sådan nöt som är riktad till någon som går ut nian om ett halvår.
